För närvarande bearbetas inom Uppsala universitet det lokala regelverk som skall komplettera den mycket allmänt utformade nya högskolelagen. På det Humanistiskt-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet upprörs känslorna av tjänstemannagruppens förslag att förlägga en stor del av fakultetsnämndernas nuvarande beslutanderätt till områdesnämnden (som sedan kan välja att delegera den till fakultetsnämnderna).
Forskare på detta område har hävdat att förslaget är olyckligt i och med att beslut om vetenskaplig substans då kan hamna långt från den verksamhetsnivå som besitter den specifika sakkunskapen (se debattartikel i UNT 20/9 och 7/10 av Ylva Hasselberg, Sharon Rider och Alexandra Waluszewski). Universitetets rektor Anders Hallberg svarade i UNT 27/9 att fakulteterna och det kollegiala inflytandet är viktiga men tog inte ställning till den exakta ansvarsfördelningen mellan fakulteterna och områdesnämnden.
Jag menar att det finns en poäng som debattörerna har missat: den föreslagna maktöverföringen från fakultetsnämnderna till områdesnämnden är inte bara olämplig utan kan även vara olaglig.
Den nya högskolelagen framhäver på ett välkommet sätt att beslut om uppläggning och kvalitet i forskning och utbildning skall fattas i kollegier där en majoritet av medlemmarna har vetenskaplig kompetens. Detta krav är så väsentligt och så otvetydigt att det kommer att leda till att Uppsala universitetets högsta beslutande organ, Konsistoriet, förlorar en del av sin makt eftersom det inte uppfyller kravet.
Det centrala begreppet ”vetenskaplig kompetens” skall förstås så, att det har en viss ”höjd”: doktorsexamen (som nu skall bli begreppets administrativa definition) – docentkompetens – professorskompetens. Men begreppet har också en viss ”bredd”. Denna utgör ett svar på frågan: hur långt sträcker sig en persons vetenskapliga kompetens, förmågan att med välgrundad vetenskaplig insikt bedöma innehåll och kvalitet i andra ämnen?
Det rimliga svaret blir: kanske till de flesta ämnen inom den egna fakulteten och några nära besläktade ämnen i andra fakulteter (till exempel kyrkohistoria för en historiker, språkämnenas litteraturandel för en litteraturvetare, Gamla Testamentets exegetik för forskare i semitiska språk). Men knappast längre. Utanför denna kompetensbredd faller för varje enskild forskare en övervägande majoritet av det vidsträckta och heterogena humanistiskt-samhällsvetenskapliga områdets fem-sex fakulteter och många dussin ämnen.
Det innebär att ifall substansfrågor om vetenskaplig uppläggning och kvalitet diskuteras i ett så allmänt forum som områdesnämnden så innehar en majoritet av medlemmarna inte den nödvändiga vetenskapliga kompetensen.
Även om kollegiet skulle utvidgas för att ta in fler delområden skulle detta faktum kvarstå. Ponera att fakulteten X har sex platser av 30 och områdesnämnden diskuterade en fråga om vetenskaplig uppläggning och kvalitet inom denna fakultet. Då skulle endast dessa sex ledamöter (och kanske några till från närbesläktade ämnen i andra fakulteter) ha den förutsatta kompetensen. Deras antal skulle aldrig nå upp till den majoritet som lagen stipulerar – och ändå fattas alla beslut självfallet av nämnden som helhet. Konstruktionen skulle därmed vara olaglig.
Följaktligen måste frågor om vetenskaplig substans placeras på den fakultetsnivå där de i dag behandlas och där en majoritet av ledamöterna besitter den nödvändiga kompetensen. Denna princip kan inte överlämnas till en godhetsfull, valfri delegation från områdesnämnden. Den måste otvetydigt slås fast av Konsistoriet i Uppsala universitets regelverk den 19 november 2010.
Endast på detta sätt kan universitet motsvara högskolelagens krav på vetenskaplig kompetens i de beslutsfattande kollegierna.
Torsten Pettersson
professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet
UNT 11/10 2010