Det blir allt svårare för väljarna att sortera de politiska budskapen. Alla partier säger sig vilja försvara den svenska välfärden. De förslag som presenteras för väljarna är ibland till förväxling lika.
Ändå är alternativen i svensk politik i grunden olika. Detta blir tydligt om vi går bakom bombardemanget av vallöften och granskar de idéer, som bär politiken. Avgörande är svaret på en grundläggande fråga: Hur skapas ekonomiskt välstånd?
Socialdemokratisk politik bärs upp av uppfattningen att ekonomiskt välstånd skapas av hela befolkningen. Viktigast för nationellt välstånd är god hälsa och hög kompetens, stark tillit människor emellan och väl fungerande samhällsinstitutioner. Välstånd främjas också genom en kraftfull miljöpolitik, som förebygger skador på hälsa, atmosfär och ekosystem. Vi kan tala om en politik för hållbar utveckling. Skydd av gemensamma resurser står i fokus.
Med den här uppfattningen om ekonomiskt välstånd som grund är välfärdspolitik för socialdemokrater en del av tillväxtpolitiken. Goda livschanser för individen går hand i hand med ekonomisk framgång. Social rättvisa inte bara ett mål i sig, i syfte att värna alla människors lika värde. Det är också en del i en långsiktig tillväxtstrategi.
Med synen på tillväxt som ett gemensamt resultat av hela befolkningens insatser följer också att hela befolkningen måste få del av investeringar i hälsa, kompetens och miljö. En generell välfärdsmodell måste vara grunden. Sociala rättigheter ska baseras på medborgarskap och alla få del av välfärdens förmåner – som föräldrapenning, barnomsorg och högre utbildning. Barns villkor är centrala. Föräldrar måste ges goda möjligheter att förena yrkesarbete med barn.
Är inte de här principerna självklara i alla välfärdsstater? Svaret är nej. Nordens välfärdsstater har varit unika i så måtto att sociala rättigheter i så hög grad har baserats på medborgarskap och gemensamma försäkringar. Många andra länder har väl utvecklade välfärdssystem, men här baseras välfärden inte i första hand på medborgarskap utan på vilket jobb en medborgare har. I sådana system kan en stor del av befolkningen ha tillgång till väl utbyggd välfärd, men en stor grupp – särskilt bland barn och kvinnor – faller utanför. Välfärdsstaten är inte generell. Istället har den två ingångar – en för hushåll där någon har jobb, och en för hushåll utan jobb.
Vad vill då den svenska borgerliga regeringen, när man talar om tillväxt och välfärd?
Jag vill hävda att den borgerliga regeringen har en helt annan syn på tillväxtens drivkrafter och välfärdens plats i tillväxtpolitiken.
Det helt avgörande för ett lands välstånd, enligt borgerlig doktrin, är effektiva marknader med stort utrymme för kreativa entreprenörer. Eftersom det är entreprenörernas som skapar tillväxt, måste denna grupp medborgare ha starka ekonomiska incitament. De ska ha låga skatter. De ska ha goda möjligheter att bygga en egen förmögenhet. Stora skillnader i disponibel inkomst är bra. Det stimulerar till bättre prestationer på de marknader, där tillväxten skapas.
I övrigt bör samhället enligt borgerlig modell så långt som möjligt organiseras efter marknadsprinciper. Den positiva marknadsdynamiken ska ha större utrymme. Statliga bolag ska privatiseras. Offentligt finansierad välfärd bör överlåtas till privata entreprenörer. Fler låglönejobb ska skapas, till gagn för entreprenörerna. För att någon ska vilja ta dessa jobb, krävs lägre ersättningar socialförsäkringarna och skärpta villkor.
I den borgerliga tillväxtmodellen är generell välfärdspolitik, lika för alla, ingen förutsättning för framgång. Utbildning uppmärksammas ofta som ett viktigt element i en nationell tillväxtstrategi, men i övrigt är välfärd en förmån som vi har råd att betala först när entreprenörerna har skapat tillväxt att fördela.
Faktum är att regeringen redan har lagt ut kursen för ett nytt slags välfärdsmodell – en välfärdsmodell där god välfärd bara garanteras dem som har en stark anknytning till arbetsmarknaden. Ett uttryck för denna politik är det nya målet för den ekonomiska familjepolitiken. Målet är inte längre, som tidigare, ”att inom ramen för den generella välfärden minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn”. Existensminimum ska i fortsättningen gälla för de sämst ställda barnen.
Ett annat uttryck för en ny typ av välfärdspolitik är idén att skärpa kraven i socialförsäkringarna på ett sätt, som hänvisar allt fler medborgare till behovsprövade socialbidrag. Vi ser grunddragen växa fram i en välfärdsstat med två ingångar. Det är en välbekant modell som har visat sig vara långt mindre framgångsrik än den generella välfärdsmodellen.
Höstens val handlar om framtidens samhällsmodell. Om vi för ett ögonblick betraktar Sverige utifrån, borde valet inte vara svårt. Den generella välfärdsmodellen, som under lång tid har var det självklara valet också för socialliberaler, har gjort Sverige till ett av världens bästa länder att bo och leva i. I rapport efter rapport placeras Sverige i topp.
Regeringens argumenterar för sin politik med liberal ekonomisk teori. Det är en teori som kan förefalla slagkraftig men som har föga stöd i jämförande, empirisk forskning.
Jag är övertygad om att majoriteten av Sveriges invånare, även inom borgerligheten, vill behålla den generella välfärdsmodell som har gjort Sverige till ett land med längre livslängd, bättre hälsa och bättre social sammanhållning än de flesta länder i världen – och mindre kriminalitet och korruption.
Regeringen måste få en klar signal: värna en generell välfärdspolitik! Alla medborgare är viktiga för att bygga Sveriges framtida välstånd!
Lena Sommestad
riksdagskandidat och tidigare miljöminister (S)
UNT 9/7 2010