Sedan 1956 har människor som hamnat i nödsituationer av olika slag kunnat ringa till ett särskilt så kallat nödnummer, tidigare 90000 och numera 112. Detta var möjligt genom att riksdagen beslutade att införa en gemensam SOS alarmtjänst för hela riket.
I dag är också denna verksamhet utsatt för borgerlighetens privatiseringsiver och tillåts ske på affärsmässiga grunder och med vinstintresse som vägledning. Invånarna i Uppsala län är särskilt utsatta.
När Erik Weiman (M) tog över ansvaret för hälso- och sjukvården i vårt län var detta ett av de första områdena som han tyckte skulle privatiseras. En upphandling genomfördes och kriteriet för att vinna upphandlingen var lägsta pris.
Först gick ansvaret till ett Gävleföretag, detta företag tvingades frånträda avtalet innan det ens började tillämpas då det stod klart att de i verkligheten inte hade kapacitet att klara åtagandet.
Därefter gick uppdraget till företaget Medhelp AB. Detta företag vill nu ha mer betalt av landstinget för att fullgöra uppdraget, detta trots att man själv har accepterat villkoren i avtalet.
Medhelp AB hävdar att lönsamheten i verksamhet är för låg och att om inte landstinget skjuter till mer resurser, drygt 20 miljoner kronor, hotar företaget att genast lämna verksamheten. Det som behövs för att garantera verksamheten är att bemanna med ytterligare personal men företaget gör en annan prioritering.
Liv sätts på spel när det ibland tar flera minuter innan man får svar på larmnumret, när det egentligen som längst ska ta maximalt 30 sekunder. Minutrar som kan betyda skillnaden mellan liv och död.
Enligt avtalet med landstingen ska samtliga samtal till Medhelp besvaras inom 30 sekunder, men företagets egen genomgång visar att man konsekvent bryter mot reglerna. Förra året bröt de mot reglerna cirka 1 800 gånger – alltså fem gånger per dag – året runt.
Den 29 april presenterades en statlig utredning som föreslår att man inrättar en statlig myndighet som tar över alarmeringstjänsterna. Utredningen föreslår att en nationell alarmeringsfunktion inrättas ”med uppdrag att säkerställa en snabb, säker och effektiv larmbehandling”. Vidare föreslås att verksamheten ska bedrivas i myndighetsform för att tillgodose behovet av långsiktigt stabila förutsättningar, ge bättre förutsättningar för samverkan samt för att ge riksdag och regering bättre möjligheter att styra och granska verksamheten.
Utredningen menar också att det endast är staten som kan förväntas ta det övergripande ansvaret för att säkerställa detta. Dessutom menar man att ”alarmering i nödsituationer är att betrakta som en grundläggande samhällsviktig tjänst för att säkra enskildas trygghet och säkerhet”.
Sådan verksamhet bör enligt utredningens mening inte vara föremål för konkurrens på en öppen marknad och bör heller inte drivas på affärsmässiga villkor.
Vi kan inte annat än att hålla med utredningen. Vår uppmaning till Erik Weiman (M) och övriga borgerliga partier, är att det är dags att sluta leka marknad med den här verksamheten. När liv riskeras, måste samhället ta sitt ansvar. Alarmeringstjänsten måste bedrivas i offentlig regi om medborgarna ska kunna känna sig trygga.
Agneta Gille
riksdagsledamot (S)
Lena Rönnberg
tf landstingsråd (S)
UNT 20/5