Villa Anna har prenumererat på guldkajanutmärkelsen för bästa krog. Ändå, eller kanske just därför, har det inte hänt så mycket sedan de öppnade för drygt fyra år sedan. Det handlar mer om att fintrimma ett redan snudd på perfekt koncept och utförande. Innan vi slösar med de lovord som vi känner oss fullproppade med efter de senaste besöken kan det vara värt att ta upp det enda som möjligen skaver en smula – matsalens själva atmosfär. Det är elegant utan att kännas för formellt, och väl ljussatt och möblerat. Men det är en alltför sval och neutral kontrast mot den varma lekfullhet som sprudlar i köket och landar på tallrikarna. Förvisso finns en tavelgrupp med roliga ansikten som skänker en avspänd glimt i ögat, men helhetsintrycket är ändå lite stelt. Men visst, här finns förstås utrymme för individuellt tyckande. Maten däremot, liksom servicen, är det svårare att lägga fram invändningar mot.
För det finns inget annat ställe som skulle kunna komma på tanken att bjuda på madeleinekaka med isterbandsmak som aptitretare – men kombinationen litterärt bakverk och svensk ur-husman smakade hur kul som helst trots känslan av lyxkrogsparodi. En annan ”ammis”, rödbetsmakroner med tupplever på bädd av pepparrotssnö, går inte heller av för hackor.
Bland förrätterna i den nu aktuella menyn finns flera pärlor att trä på sina bästa smakminnens halsband. Spindelkrabban (215 kr) är en djup smakfest med sin mustiga soja, hasselnötter, brynt smör och små klickar jordärtskockpuré. Variation på lök (195 kr) med tartar på oxkött och grillad majonnäs är ett under av fina smaker med syrad lök, rostad lök och en skål buljong bredvid. Arctic salmon (175 kr) är en pastramikryddad lax med lokal buffelmozzarella, libbsticka och laxfjäll. Vackert presenterat, men här finner vi däremot inget ”giftermål” mellan de olika komponenterna även om de smakar fint var för sig.
På varmrättsfronten lyser verkligen skreitorsken (325 kr). Den har precis dallrat sig över gränsen från råhet till perfektion och smälter i munnen med en frisk sälta som hänförande efterklang. Till det en söt men härligt fräsch morotsvinägrett och rökta morötter som bara exploderar i gommen. Övriga inslag, som emulsion på råräka, känns överflödiga.
Den kafferostade älgbiffen (345 kr) har funnits på menyn ett tag nu och är vackert röd och helt ljuvlig, liksom den tryffelsmaksatta korngrynsrisotton som serveras till – med ett härligt tuggmotstånd i grynen. Men den sötsyrliga grisen (275 kr) är patrullens frågetecken. Det har inte med tillbehören att göra – surkålsskummet är fantastiskt, liksom den söta bädd av olika sorters kål som rätten vilar på. Men själva fläsket är faktiskt inte så roligt, den påtagliga doften av julskinka vid servering gör att rätten inte når dit den siktar.
Det gör däremot efterrätten päron (115 kr), som likt madeleinekakan visar att en krog som Villa Anna också kan ha humor. In kommer en päronsplitt som ser ut att ha kraschat på tallriken, bestående av milt smakande päronmousse med ett täcke av vit choklad. Till serveras en himmelsk mojitoglass och roligt vulkansocker, som pirrar lagom på tungan. En annan spirituell efterrätt är glass med smak av brynt smör (110 kr) i en (lite för) generös pöl rejält syrlig havtornsjuice samt valnötscrumble. Glassen är härligt pikant, men samtidigt fint balanserad i smaken. Rätten är liksom alla rätter på Villa Anna vackert presenterad.
Villa Anna fortsätter sin att rida på sin eviga (?) formtopp och är alltjämt en upplevelse, i synnerhet vad gäller mat och service. Och inte kostar det mer än på andra krogar i toppskiktet.