Det bor lite av en upprorsmakare och totalitär despot i de allra flesta. Det är oftast roligare att stöta på det förstnämnda, men vanligare att konfrontera det senare. Alla hundägare vet vad jag talar om.
Jag har inte hund själv, och det finns väldigt många onödiga saker som jag skulle vilja ha innan jag kom på idén att skaffa en. Men det har hänt att jag med spelad motvillighet har vaktat en fyrfoting några dagar, så jag vet en smula om vad de arma djurvännerna är tvungna att genomlida på daglig basis.
Det första jag upptäckte när jag lånade hund var att min personliga integritet slutade att existera. Plötsligt fanns det inte längre några konventioner av normal folkskygghet och blygsel. Den där vackra antisociala tendensen – att i möjligaste mån ignorera alla människor du möter på trottoaren – som alltid kommer på tal när man talar om skandinavisk självmordsstatistik var som bortblåst. Med en hund i näven känner du alla människor överallt, och påfallande många väljer att agera på relationen. Vad heter den? Vad är det för sort? Vad gullig den är!
Den andra jag lärde mig av parentesen som hundinnehavare var att Fålhagen, där jag bor och promenerade, är fyllt av passiv aggressivitet och totalitära böjelser. På en förvånande stor del av alla hus har någon ivrig privatperson eller möjligen bostadsföreningen spikat upp en ilsken plakett om att rastning av hundar är förbjuden. Inte inne på gården, alltså, utan på trottoaren. Vi skrattar gärna åt skyltar från Singapore som förbjuder tuggummi, men det är bara en finstilt nyans som skiljer medborgargarden på jakt efter bajsande hundar från statligt spöstraff som påföljd för innehav av hubba bubba.
Och eftersom vi uppenbarligen har att göra med människor som älskar paragrafer; Är de ens lagligt att försöka diktera hur trottoaren utanför ens bostad ska bete sig? Vänligen plocka upp skiten efter ditt djur, vore en rimligare uppmaning.
Men det gör de ju inte. Och jag förstår dem. Hundägarna är mer eller mindre tvingade att begå någon form av civil olydnad, och det enklaste och mest effektiva sättet är naturligtvis att låta avträdet ligga där djuret behagar lätta sig. När jag vadar runt i parken med mina vita sneakers täckta av skit är det inte hundägarna jag anklagar, utan de som ligger bakom skyltarna.