"Jävla studenter".
Jag väste orden häromnatten. Jag hade för en gångs skull somnat i tid. Såg fram emot åtta ostörda timmar i sträck. Halvvägs ville grannkillen och hans studentvänner något annat. Och där började min inre kamp. Ena halvan av mig blev en arg, sur och tråkig kärring som bara ville dra på sig kläder, gå ut i trappuppgången, knacka på och be dem sänka ljudet.
Den andra halvan tänkte att jag var ju själv där alldeles nyss, som student, ung, fräsch och full av energi. Även klockan halv fyra på natten.
Så jag våndades.
Jag försökte tänka på något min pappas jobbarkompis sa när hennes man snarkade som mest:
"Jag tänker att det är så himla skönt att han ändå andas. Han lever, jag blir inte så irriterad då och somnar snart om."
De tankarna, att de andas och lever, fungerar för mig när nära och kära snarkar, men det hade inte samma verkan på typ sju studenter, som verkligen levde, varav tre satt på balkongen och berättade om sina somrar, som varit "så fantastiska" och "så softa". Speciellt inte när deras rök kom in i vårt sovrum innan jag hann stänga fönstret och själv fick lite svårt att andas.
Precis när kärringen i mig höll på att ta tag i saken, efter en timmes ilska, då jag för länge sedan insett att alla låtar var remixade just för att basen verkligen skulle få väggen att vibrera och de dessutom höjde ljudet ja, då kom Veronica Maggios stämma. Jag tycker mycket om den.
Låten som rullade igång var Välkommen in. Inbjudande för mig, eller hur? Hon sjunger ju om fest, skor i hela hallen, det ekar över hela staden och alla taken, hon bor på fjärde våningen (som vi) och grannarna har klagat... ja, just då var det egentligen läge. Min inbjudan kom verkligen.
Men just då började också den lilla bebis som växer i min mage att sparka vilt. Han eller hon gillar tydligen Maggio. Så en kombination av Maggio och bebisspark lyckades stoppa mig. Få mig att bli lugn. Och snart somnade även tant Maja-Stina, med de sista utvästa orden:
"Jag börjar bli gammal".