Träden är frostnupna utanför det gula trähuset på S:t Olofsgatan. Men inne i Edlingska gården, hos Gunilla och Harald Bohlin möter en varm och ombonad känsla med trätak och levande ljus. Utanför fönstren sitter luckor i trä, de skyddar bra mot värmen på sommaren men är vintertid uppfällda. Förutom när en och annan helgfirare passerar och inte kan hålla fingrarna i styr.
– Att bo som vi gör är verkligen att bo direkt på trottoaren. Det är många som brukar kika in när de går förbi och då brukar jag vinka, folk blir så förskräckta då, det är som om de tror att de inte syns, säger hon och skrattar. Men det är verkligen en charm att bo i ett äldre hus, de har liksom själ. Även om jag kan sakna förvaringsutrymmen och ett större badrum, säger Gunilla Bohlin.
Hallen är liten och prydd med en vacker Delsbotapet. På väggarna sitter teckningar gjorda av UNT:s gamle tecknare Yngve Svalander, bland annat en originalkaja som Harald Bohlin är särskilt stolt över.
– Lägenheten renoverades innan vi flyttade in och man rev bort alla tapetlager ända in till stockarna. Vi tog med ett tapetsjok till Upplandsmuseet när de hade en tapetutställning och den äldsta visade sig vara ända från 1850-talet, berättar Harald Bohlin.
Harald Bohlin har bott i huset i över 50 år. Edlingska gården i sin nuvarande form är från 1850-talet. Runt hundra år senare flyttade Harald Bohlin in i ett av studentrummen på vinden.
– Min bror bodde i ett studentrum på vinden och sade till mig att det var min tur att uppleva studentlivet, så han flyttade hem till mor på Ymergatan 1954 och jag fick ta över hans rum, det var vackert av honom, säger Harald som bott i huset sedan dess, förutom en period när han låg i lumpen.
Vindsrummen har dessutom varit bebodda av en rad kända namn. Karin Boye, Albert Engström och Agnes von Krusenstierna, så kallade vindianer, är några som tillbringat en del av sin studenttid på Edlingska gården. Numera är rummen omgjorda till forskarbostäder.
Huset ligger längst upp mot Gamla kyrkogården. Rummen mot S:t Olofsgatan går i fil och de flesta har kvar trätaket sedan huset byggdes. I stora rummet sitter buktande gardinuppsättningar. Även i biblioteket som vetter mot S:t Johannesgatan, är gardinerna konstnärligt arrangerade tvärs över varandra och fönstren. Det kallas för Medevi-uppsättning berättar Gunilla Bohlin och det skyddar även mot insyn.
I juletid kan det framför allt vara värt att kika lite extra i fönstren, som då smyckas med adventsljusstakar, en i varje fönster.
– Ja, ni skulle vara här när vi har julprydnaderna uppe. Julgranen har vi mitt på golvet, vi tar ner ljuskronan så att den ska få plats, säger Harald Bohlin förtjust och pekar ut mot stora rummet. Jag blir nästan lite besviken på de som inte försöker titta in genom fönstren då, fortsätter han.
Köket är litet och innanför ligger jungfrukammaren som tidigare fungerat som rum till ett av barnen. Makarna Bohlin kokar kaffe och tar fram fruktkaka, de rör sig vant tillsammans i det trånga utrymmet.
– Det fungerar faktiskt att vara tre personer i köket samtidigt, men då hjälper det om man tycker om varandra. Det har lagats mycket mat här genom åren må du tro, säger Gunilla Bohlin.
Gunilla Bohlin flyttade in i den gula längan i slutet på 60-talet. Paret träffades när de båda sjöng i Uppsala Akademiska kammarkör.
– Vi träffades 1967, förlovade oss och gifte oss året efter så det gick väldigt snabbt, säger hon och skrattar.
Familjen Bohlin tillbringade några år i en av husets dubbletter med sina två barn men fick chans att flytta ner till den större lägenheten på bottenvåningen 1973.
– Innan vi flyttade ner så duschade och diskade vi i ett litet krypin, så det var fantastiskt när vi fick lite mer utrymme. Vi har trivts väldigt bra sedan dess och det känns bra att bo så centralt, vi har ju nära till allt, säger Gunilla Bohlin.
Före pensionen arbetade Harald Bohlin bland annat som sekreterare på i konsistoriet, universitetsstyrelsen, och Gunilla Bohlin som sjuksköterska på Akademiska sjukhuset, så båda två har haft sin arbetsplats på ett stenkast avstånd.
– Jag jobbade i Skandalhuset i över trettio år, så det var raka spåret morgon, lunch och kväll, säger Harald Bohlin.
På väggarna i huset sitter många tavlor, de flesta fulla av minnen för paret. Bland annat en målning med Madonnan och Jesusbarnet, som ingen mindre än Harald Bohlin själv var modell för uppe i Härnösand när han var liten. De låga trätaken bidrar till lägenhetens speciella charm. Likaså kakelugnen i stora rummet som visserligen har eldningsförbud men som Gunilla Bohlin i stället har fyllt med levande ljus.
– Det här är en bostad som behöver mycket ljus men det är inte därför vi har det utan det beror helt och hållet på min passion, säger hon.
Att de bor i ett hus med historia är inget makarna Bohlin tänker på varje dag. Men de blir ofta påminda av att någon som själv bott i huset eller har en släkting som gjort det, knackar på dörren och frågar om det får komma in och titta.
– Då känner man sig stolt men framför allt tacksam, säger Gunilla Bohlin.