Det tar i genomsnitt åtta år att få tag på en hyreslägenhet genom bostadsförmedlingen i Uppsala. Om man däremot har råd att betala en högre hyra för att bo i något av stadens fina nybyggen behöver man inte köa lika länge.

Problemet är förstås att tid och pengar är en bristvara för de allra flesta. Många behöver bostad nu, helst i går.

Därför pratar allt fler om ”social housing”, det vill säga enklare bostäder som är billiga att bygga och som inte kostar skjortan att hyra. Hellre tak över huvudet och enklare standard än ingen bostad alls. Visst låter det rimligt?

I Sverige är den frågan dock extra känslig. Vi är nästan det enda landet inom EU som undviker att bygga speciella bostäder för låginkomsttagare eller fattiga. Det finns en tydlig, historisk orsak till det.

Under hela 1900-talet ägnade sig nämligen de styrande politikerna åt att försöka bygga bort det fattig-Sverige de upplevde som barn, då familjer trängde ihop sig i dragiga, mögliga kyffen med dass på gården. Man lyckades utmärkt och på bara några decennier så fick nästan alla välisolerade bostäder med el, vatten och ergonomiskt utformade kök.

Att bygga billigt och enkelt har därför länge varit tabu i Sverige. Ingen vill ju ha tillbaka det eländiga lort-Sverige som Lubbe Nordström skildrade på 1930-talet.

Delvis därför sitter vi här, med växande bostadsköer och dyra nybyggen som få har råd med. Många nyanlända får tränga ihop sig på liten yta. Bostadssegregationen har vi inte lyckats bygga bort, snarare tvärtom.

Kanske är det dags att vi biter i det sura äpplet, släpper lite på kraven och bygger billigare? I så fall gäller det att vi gör det med omdöme.

I Storbritannien och Frankrike har gamla ”social housing”-områden blivit nedgångna förorter med kravaller och kriminalitet. I städer som Wien, Amsterdam och München har man blandat dyrt och billigt och därmed lyckats bättre.

Väljer vi bara rätt väg kommer våra barnbarn att tacka oss.