Det skymmer vid sommarstugan. Sambon och jag planterar växter. Det hade kunnat vara en idyllisk syn, med det glimrande havet som fond, men det är det tyvärr inte. Vi har panik.

”Gräv tre gropar så kommer jag med jorden!”, instruerar sambon stressat.

”Nej, det blir en enda jättegrop i stället!” ropar jag tillbaka, medan jag skyfflar med sällan skådad frenesi. Jorden slängs ut direkt på gräsmattan, småsten flyger all världens väg.

Det är mygginvasion. Verkligen mygginvasion. Av Dalälvstypen, kod röd.

Jag har korta jeans på mig och myggorna sticker längs anklarna. Man får andas genom näsan för att inte få mygg i munnen. De är i pannan, i håret, i nacken. Under alla mina år har jag aldrig varit med om dess like, och då är jag ändå uppväxt med sommarstuga vid västerbottnisk insjö. Jag kan mygg. Jag har en väldigt hög tolerans mot mygg. Jag får ungefär 2 myggbett om året, trots sommarstuga. Men nu förstår jag plötsligt alla dessa människor som smetar in sig med myggstift och ojar sig. Myggen är överallt, den är superjobbig.

Plantorna hamnar i jorden, lite halvdant, men ändå i jorden. Sedan tar vi båten och åker hem igen. Familjens tonåring snörper ihop sin kapuschong så att man bara ser hans nästipp. I bilen på väg hem låtsas vi att vi är med i en skräckfilm, på rymmen efter ett otäckt monster: stickmyggan. Vi spelar Michael Jacksons ”Thriller” på stereon. För en stund blir det nästan lite roligt, men bara nästan.

Mygginvasionen kom plötsligt efter en i stort sett myggfri sommar. Och kanske kom den ändå lägligt? Nu blir det lättare att stänga för säsongen, lättare att värja bort det vemod man känner när båten dras upp och en sommar verkligen är slut. Nu säger vi tack och adjöss till myggorna och stannar i stan. En gång för alla.

Nästa vår är allting glömt. Då är vi tillbaka igen. Med en snedplanterad rabatt som enda påminnelse om paniken som var.