Plötsligt stod jag yrvaken framför diskmaskinen och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag kanske tömma den? Eller borde jag ta en dusch? Skulle jag sätta på tevattnet? Lite senare visade det sig att jag borde tagit en dusch först, för plötsligt hamnade jag efter tonåringen i badrumskön och det blev en lång lucka i mitt tajta morgonschema. Badrums­låset signalerade ilsket rött. Det var egentligen ganska trevligt eftersom jag kunde ta en kaffe på balkongen medan jag väntade. Men jag blev också sen till jobbet.

Det är inte lätt att hitta tillbaka till sina hushållsrutiner. Jag har aldrig sett mig som en strikt rutinmänniska, men nu märker jag hur beroende familjen är av rutiner för att allt det där man bara vill ska flyta på, faktiskt ska flyta på. Alla ska komma i tid till skola och jobb. Alla ska få mat i rimlig tid och det ska finnas rena underkläder i lådorna. Jag pallar inte med strul runt sådana ”enkla” saker – det ska bara funka och inte orsaka stress. Möda och tid vill man lägga på annat.

Just nuär mitt huvud och mitt liv fullt av rutinfrågor. Hur brukar vi göra för att hålla någorlunda städat hemma under veckorna? Och hur brukar vi göra för att slippa handla frukostbröd klockan 23 en tisdag? Jag minns inte. Förmodligen kommer det ta fram till december att arbeta sig fram till nya rutiner, bara för att tappa bort dem igen när det blir jul.

Nästa stegär förstås att bli riktigt nitisk. Inför nästa semester borde jag skriva ner hur jag brukar göra, så att jag minns när semestern är slut. ”Tömma diskmaskin, sätta på tevatten, ta en dusch, äta frukost, sminka mig och kamma håret, ta fram matlåda, cykla till jobbet.” Ungefär sådär, fast i en mer optimal ordning som det nu kommer att ta mig månader att arbeta fram. Tills dess får jag nog räkna med ett antal ”du väckte mig med skramlet från diskmaskinen”, samt – om jag har tur i oturen – ett par sköna koppar kaffe i sensommarsolen på balkongen i väntan på min tur i badrummet.