– Det här är ju ett stycke kulturhistoria, i alla väsentlighet är det mesta kvar från 1940-talet.
Christer Linden står i styrhytten och ser nöjd ut. Han bor på ett 28 meter långt och kulturminnesmärkt stridsfartyg, eller örlogsfartyg, som är en korrektare benämning. M 21 har haft längst tjänstgöring i den svenska örlogsflottan – 66 år och 77 dagar – och var det sista träfartyg som togs ur aktiv tjänst. Ett svårslaget rekord.
Att ha ett 76 år gammalt örlogsfartyg som kombinerad pendlingsbostad och sommarstuga i Fyrisån kan tyckas lite udda. Men för stockholmaren Christer Linden och hans fru Merete Lind är det vardag.
– Jo, jag har förstått att många tycker att det är speciellt, men det är som att ha en sommarstuga. För mig är det praktiskt att bo här i veckorna eftersom jag jobbar på Akademiska sjukhuset och då slipper pendla från Stockholm. Men jag jobbar hemifrån ibland så jag bor inte här alla dagar, säger Christer.
Sagan om minsveparen M 21, som senare också fått namnet Saga, börjar under det brinnande andra världskriget. Flottan behövde minröjningskapacitet och 1940 beställdes tolv fartyg med uppgift att se till att farlederna och kusterna var säkra. M 21 byggdes i Norrköping och levererades till flottan i juni 1941 och tjänstgjorde sedan som minsvepare fram till 1970-talet. Fartyget moderniserades senare och användes för röjdykning och utbildning innan det togs ur tjänst i augusti 2007.
Att Christer Linden och hans fru bestämde sig för att köpa den gamla minsveparen för åtta år sedan har sin förklaring. Christer är före detta reservofficer och har själv tjänstgjort inom flottan. Nu jobbar han på HR-avdelningen på Akademiska sjukhuset, bara några hundra meter härifrån, och sedan hösten 2015 har fartyget till och från haft sin kajplats i Fyrisån.
Men det är ingen vanlig husbåt som år efter år ligger kvar på samma plats.
– Nej, på semestern är vi ute och åker. Förra året åkte vi runt Åland och i sommar kanske vi åker till Gotland. Till Visby tar det nog 14–15 timmar, men vi kommer troligen att dela upp resan på två dagar, tror jag.
2014 var ett rekordår då bland annat Göta kanal och hela södra Sverige avverkades. Nästan 1 200 sjömil blev det och året avslutades med den traditionella julturen som går från Stockholm ut i skärgården på juldagen och är tillbaka i hamn på nyårsdagen.
– Det är ett fantastiskt fartyg i sjön, även i hårt väder och hon tål att gå i öppen sjö. Med det här fartyget kan man rädda liv. Hon tar in lite vatten och rullar som satan men det vänjer man sig vid. Fast några gäster som följt med har blivit lite gröna i ansiktet, flinar Christer och berättar att ett av de bästa minnena är just en jultur för några år sedan. De lade till vid en ö en bit ut i Stockholms skärgård, gick i land och hittade fem liter trattkantareller.
– En sådan upplevelse får man ju inte om man har en vanlig fritidsbåt.
En trång passage från styrhytten leder via en lodrät stege, på båtspråk en lejdare, rakt ner i den så kallade mässen. Christer klättar snabbt ner med säkra steg och ber oss följa efter. Det gör vi, men i betydligt långsammare takt.
Att komma ner under däck är som att kliva ner i ett museum. Rummet är trångt men väldisponerat. Här åt den tio män starka besättningen alla sina måltider, inte alla samtidigt, men i omgångar. Lite dunkelt är det, vilket förstärks av att inredningen och det lilla matbordet är av mahogny och den väggfasta kökssoffans blåa, tygklädda dynor.
Inte mycket har ändrats sedan 1940-talet. Skåpen och matsalsgruppen är platsbyggda och i originalskick.
– Nu är vi i våran mäss, här tittar vi på tv och käkar. Det är kanske lite slitet, men inredningen är riktigt bra hantverk och vi har varit måna om att försöka behålla det så tidsenligt som möjligt och har bara renoverat försiktigt.
I stället för den blekgula väggfärgen, som försvaret ofta använde, är väggarna (skotten) nu tapetserade med snirkliga blommönster som Merete hittat.
– Det är en handgjord 1920-talstapet och den var dyr. Men det blev bra, säger Christer.
Intill mässen ligger ett litet kök, den så kallade byssan, som fått något nyare inredning och på senare år kompletterats med moderniteter som diskmaskin och mikrovågsugn.
– Byssan är pytteliten, men den är bättre planerad än vilket villakök som helst, myser Christer och berättar också att de låtit sätta in en mindre vedkamin i besättningens gamla utrymme alldeles intill mässen. Här trängdes tidigare sju kojer, nu är utrymmet anpassat för två sovplatser.
LÄS MER: Golfarna som bor mitt på banan
För att komma till de två andra rummen under däck, där fartygschefen och sekonden höll till, måste man klättra upp igen och ta sig ner i en annan lucka på fartygets styrbordsida.
– Det är en nackdel jämfört med att bo på en fritidsbåt. Utrymmena under däck består av fem vattentäta sektioner som man inte kan röra sig igenom.
Fartygschefens hytt är i princip intakt från 1940-talet och används i dag tillfälligt som garderobsutrymme. Men det så kallade gunrummet intill – där officerarna för länge sedan åt, drack grogg och rökte en och annan cigarr – är nu ombyggt till en hytt med plats för en normalstor dubbelsäng.
Om mässen under styrhytten är favoritplatsen vintertid, är akterdäcket det som gäller på sommaren.
– Då sitter vi här ute och grillar, säger Christer Linden och nickar mot matsalsgruppen i aktern.
Inte sällan stannar förbipasserande till och ställer nyfikna frågor.
– Vi får många positiva reaktioner och får sällan vara ifred. Det kan bli rätt mycket uppståndelse ibland, säger han och berättar att tidigare besättningsmän som tjänstgjort i flottan brukar dyka upp och prata minnen.
– Det bästa med det här är att man får träffa så många människor. Och ibland har det dykt upp gamla fartygschefer och då går det ju en flaska whisky. Men det får man bjuda på ...