Joakim Andersson är uppvuxen i Kurbo i Norduppland. När han var i sexårs­åldern skrev han i en bok att han ville bli bonde. Han ville också ha många bilar.

37 år senare öppnar han glatt dörren till det faluröda, totalrenoverade och utbyggda 1800-talstorpet i Ramsta-Lund, en knapp mil sydväst om Uppsala. Han är klädd i slitna jeans, munkjacka och har håret uppsatt i en knut i nacken.

– Tjenare ... Loppiskungen, säger ­Joakim Andersson.

Artikelbild

| Utbyggt. En utbyggd veranda med matplats på nedervåningen och sovrum på övervåningen har gett 1800-talstorpet en helt ny karaktär. Träaltanen framför är också ny.

Vi kommer in i en rymlig inbyggd veranda i lantlig stil. I mitten av rummet står ett stort bord som fungerar som familjens matplats. Tioårige sonen Fridolf ligger i en fin gammal kökssoffa och myser med Skrållan, en av familjens tre katter. Stora spröjsade fönster släpper in eftermiddagssolen och känslan är först att vi är i ett gammalt träskepp och inte i ett renoverat torp. Något som såklart inte stämmer, men det är inte heller helt uppåt väggarna visar det sig.

Joakim Andersson är ”Loppiskungen”. Inte för att han är kungen av loppmarknader – loppisen i ett långtradarsläp på gården är ärligt talat ganska ordinär – utan för att han helt enkelt vill kallas för det. Den första känslan är att han skämtar, men det gör han inte.

– Det har blivit en grej. Alla mina kompisar kallar mig för det och på Uppsalas byggmarknader känner de mig som Loppiskungen. Om du frågar dem om de känner Jocke Andersson så vet de inte vem du menar. Men säger du Loppiskungen så vet de, garvar Joakim And ... förlåt ... ”Loppiskungen”.

”Loppiskungen” skrattar mycket. Och högt. Han är en person som tar plats och har ständigt nya projekt på gång.

Artikelbild

| Sovrum. I sovrummet på övervåningen är det fönster mot tre väderstreck. Från den höj- och sänkbara dubbelsängen går ovanligt nog en kakelinklädd sladd upp till taket, en lösning som Joakim Andersson klurade ut själv.

– Jag brukar skoja och säga att jag är som Thore Skogman, det regnar idéer hela tiden. Susanne blir tokig på mig, säger ”Loppiskungen” och tittar på henne. Hon ler överseende och suckar lite på frågan om hennes sambo – som hon inte kallar för Loppiskungen – ändå kan slappna av när familjen är på semester. Nja, blir svaret.

Till yrket är Joakim Andersson murare, men framför allt gillar han gamla grejer. Och containrar. Att återanvända gamla prylar och köpa och sälja allt ifrån bilar till små loppisfynd har blivit en livsstil.

Artikelbild

| Mys med katten. Skrållan myser med Fridolf, 10 år, i den utbyggda verandan.

Bilintresset har han kvar, bonde blev han dock aldrig. Men det 110 kvadratmeter stora torpet, som han köpte 1999, står på en gammal jordbruksfastighet och på gården finns en lada och ytterligare sex mindre hus från samma tid. Dessutom en stor gräsmatta och flera fruktträd.

Bostadshuset användes som sommarstuga av de tidigare ägarna och har sedan dess plockats ner bit för bit och bokstavligt talat renoverats från grunden. ”Loppiskungen” skrattar gott åt minnet när han för tio år sedan stod och handskottade bort jorden under köksgolvet.

Artikelbild

| Smart förvaring. Sonen Albin smiter förbi när Joakim Andersson demonstrerar de hjulförsedda garderobsdörrrarna på övervåningen. På dörrarnas insida har han byggt bokhyllor.

Köket tog ett halvår att bygga om. Visst var det jobbigt, men nu myser han åt resultatet som är både lantligt och modernt. I ena hörnet står en spishäll från Ikeas fyndhörna och snett mitt emot tronar den gamla vedeldade järnspisen, inbyggd i en enorm vitkalkad bakugn. Några runda hål i spisväggen har finurligt nog blivit ett inbyggt vinställ.

– Jag älskar att skapa och att inreda. Och så älskar jag det som är gammalt, säger Joakim Andersson, men är tydlig med att Susanne också har varit delaktig både i planering och inredning. Hon har dessutom sett till att vardagen fungerat trots att tvåbarnsfamiljen under långa tider bott mitt i en byggarbetsplats.

Artikelbild

På gården har han bland annat fyndat bland gamla gjutjärnsgångjärn, repstumpar och höstörar. De två senare har förvandlats till tak- och vägglister och ger en slags marin känsla i flera av rummen.

Huset har byggts ut symmetriskt i norr och söder så att det ovanifrån bildar ett kors. Vinden har inretts med toalett och tre rum och nya fönster har tagits ut. I flera rum har innertaket bytts ut och höjts, bjälklaget är framtaget och innerväggarna är vitputsade eller beklädda med lantlig och vitmålad pärlspont.

Artikelbild

| Replister. Längs bjälkar och tak slingrar sig en lite ovanlig variant av taklister.

Golvet är dessutom helt nytt – med golvvärme både på nedervåning och på övervåning – men känslan är gammal. De breda furuplankorna, ett så kallat siljangolv, är ekbetsade och sedan vaxade. I ett av rummen står en vacker vitputsad kakelugn, rött äldre tegel syns här och där både i golv och väggar och grovt timmer dominerar i dörrposterna.

Yngste sonen Albin, 5 år, agerar guide när vi går husesyn på övervåningen och i hans mysiga rum med snedtak står hundratals leksaksbilar i olika modeller och färger uppradade längs en av väggarna. Bilintresset går i arv, verkar det som.

Artikelbild

| Badrumskåp. Det runda badrumsskåpet förstärker den marina känslan i badrummet.

Kanske är badrummet på neder­våningen värt en artikel i sig. Med drygt 3,5 meters takhöjd, en inmurad jacuzzi och ett infällt badrumskåp i form av en cirkelformad båtspegel är det husets mest originella rum.

”Loppiskungen” berättar stolt om alla detaljer, men säger att han fortfarande grämer sig över att spegeln var så dyr att köpa helt ny.

Artikelbild

| Mosaikgolv. Sonen Albin dyker upp med en läskig mask i hallen. Här skimrar det moderna mosaikgolvet i en brunguldig nyans.

Hur det kommer sig att han kan bygga om ett hus från grunden är han osäker på.

– Jag har aldrig lärt mig snickra och så ... så jag vet faktiskt inte. Men av min morfar lärde jag mig att hugga i och ta egna initiativ och av min mamma har jag fått mitt glada humör. Men jag har verkligen inte gjort allt själv. Utan hjälp från Sussi och flera goda vänner, varav några är snickare, så hade det aldrig gått.

Artikelbild

| Självbetjäning. ”Loppiskungens” loppmarknad är inrymd i ett långtradarsläp på gården. Besökarna kan själva lämna pengar för det man köpt i en låda vid ingången.

Som murare har Joakim Andersson ett stort kontaktnät och flera hantverkarkompisar har ställt upp och bollat idéer när ritningarna han haft i huvudet skulle omsättas i praktiken.

– Det var så det funkade när jag var liten. När någon skulle bygga ett hus så ställde alla upp, minns han.

Är du klar med renoveringarna nu?

– Nja, skapligt klar är jag väl. Nu ska det underhållas och målas och så, säger han.

Men sedan berättar han att nästa projekt kan bli en bro från övervåningen till ett av de mindre husen 20 meter bort. Där planerar ”Loppiskungen” att bygga en bastu.