Logga in
Logga ut
Winter is coming Centrumbloggen Centrumbloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Ekobruk 2.0

DEBATT Ingen har rätt i dagens ekodebatt. Forskningen om det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan i går.

Under snart ett halvt sekel har det pågått en debatt om vilket lantbruk som är det bästa, det ekologiska eller dagens standardjordburk.

Nu är det hög tid att kliva upp ur skyttegravarna och börja samtala om saken i stället för att framhärda med de två monologer som ekat även det senaste året. För ingen av sidorna har rätt.

Vår tids ekologiska odling är minst lika ”oekologisk”, det vill säga ekologiskt ohållbar, som vår tids standardodling (vi vägrar kalla den konventionell, dagens moderna bönder är minst av allt konventionella). Samtidigt blir det alltmer angeläget och brådskande att komma fram till ett ekologiskt jordbruk värt namnet. Ett jordbruk som både är ekologiskt hållbart och samtidigt är minst lika produktiv som dagens jordbruk. Om en generation behöver jordens befolkning tillgång till 70 procent mer mat.

Låt oss kalla det Ekobruk 2.0.

Utgångspunkten delar vi med dagens ekobönder – att lära av naturen. Den har förvandlat sol, vind och vatten till föda, foder och fiber i ett kretslopp som pågått i miljarder år. Sett i sin helhet klarar naturen konststycket också med en förbluffande hög effektivitet utan vare sig industriellt tillverkade bekämpnings- eller gödselmedel som kräver fossil energi. Naturen håller sig med sina egna gödselfabriker och i naturen är motståndskraft regel och känsligheten undantagen. Naturliga bekämpningsmedel och metoder tillhör ekoodlingens själv kärna och ingår allt oftare också i standardbondens verktygslåda. Eftersom allt liv bygger på kemiska processer så är mycket av denna inbyggda resistens också kemiskt baserad eller på annat sätt inbyggda i växtens egenskaper. Detta vet förstås också dagens forskare och växtförädlare. Och de är också de bakomliggande mekanismerna på spåren.

Sannolikt är det bara en fråga om riktlinjer, tid och pengar för att ta fram lösningar som bygger på naturens egna metoder och mekanismer.

Med dagens satellit- och maskinteknik är det också möjligt att båda gödsla och skydda växterna med precision och i den takt de behöver det. Inte minst stallgödseln som är bärande för hela ekoodlingen måste doseras på ett miljöeffektivt sätt. Med forskning och teknik är vi också på väg att kunna renframställa fosfor ur avloppsslam, återföra det i jordbrukets kretslopp och ta tillbaka fosforn dit där den hör hemma – på bondens åker. Precis som all den jord som med dagens odlingsmetoder – vare sig den kallas ”eko” eller ”standard” – rinner med regn, smält-, å- och flodvatten till Östersjön där den dödar havsbottnen. Den mest radikala lösningen på detta sorgligt försummade problem med jorderosion och slamtransport från åker till hav kan vi också hämta från naturen. Där förekommer ingen plog och harv, och marken är täckt av växter hela året.

Med riktade forskningssatsningar är det fullt möjligt att få fram perenna (fleråriga), grödor så att marken är skyddad året runt eller få fram odlingssystem som imiterar naturens sätt att aldrig lämna marken obevuxen och utsatt för vattnets och vindens eroderande krafter. Med ett sådant odlingssystem får vi ett jordbruk som varken läcker näring, jord eller gifter till haven.

Vi vädjar därför till politiker, opinionsbildare, forskningsråd och allmänhet att börjar diskutera ett helt nytt sätt att ta fram vårt dagliga bröd.

Det är dags att lägga de slitna plakaten på hyllan och samarbeta för att ge oss ett ekologiskt hållbart jordbruk värt namnet. Ett ekojordbruk 2.0. Här finns ett fält för innovation där Sverige, i gammal god tradition, kan inta en internationell tätposition. Och i på sikt sälja ett hållbart system till en världsmarknad.

Lek med tanken att kunna erbjuda ett helt nya odlingssystem för export – i stället för halvgamla vapensystem!

Och det brådskar. Utmaningarna världens bönder, jord och skogsbruk står inför är enorma. Den jord och skog vi odlar skall inte bara ge virke, föda, foder och fibrer till nio–tio miljarder människor 2050. De skall klara saken med allt mindre insatser och med allt mindre miljö- och klimatpåverkan. De skall dessutom inte bara själva klara sig utan fossil energi, utan också ersätta mycket av det vi i dag får från olja och gas.

Ekobruket 2.0 handlar om att med naturen som förebild producera mycket, med små insatser, inga miljöskador och så att det räcker åt allt och alla.

Vi är övertygade om att detta bara kan göras med mycket djupa vetenskapliga kunskaper om hur naturen fungerar och med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen! Inte emot dem! Då har vi inte råd med ett skyttegravskrig om ord och odlingsmetoder. Det måste vara målet som räknas inte metoderna – vare sig vi kallar dem ”eko” eller ”standard”.

Ekobruket 2.0 kräver både avancerad grundforskning, storskaliga försök och hängivna odlare. Här krävs verklig tvärvetenskap och en förmåga att se runt hörn. Det kommer att ta tid – forskningen på det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan igår.

Men framförallt kräver det politisk mod att bryta mot invanda föreställningar och en klokhet som orkar se längre än till nästa opinionsmätning. Vårt dagliga bröd får inte bli ett simpelt bete i röstfisket!

Agneta Liliehöök, Jan-Olov Johansson, Carl Henrik Palmér, Peter Sylwan, Lennart Wikström.

Fristående och oberoende skogs- och lantbruksjournalister, ledamöter av Skogs och Lantbruksakademien.

 

( Artikeln har tidgare varit publicerad i nätuppkagan av UNT men eftersom vi som skrivit får frågor om var man hittar den publiceras den här också.)

 

Ingen plats för patienter

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

- Hur är det med dig?

- Jodå, det är bara bra

 

Hälsningsfraserna låter ungefär de samma när bekanta möts. Men försäkran om att allt är ”bara bra” ljuder lite ihåliga när den avges här i kafeterian på det stora sjukhuset.

 

Jag menar, om allt är ”bara bra” vad gör man då på en vårdinrättning några dagar före jul?

Så charmerande är cafeterian inte.

Nej, anledningen till att man sitter här är att någon i familjen är sjuk, eller så mår man själv mindre bra.

 

Varför håller vi då masken!

 

Förmodligen har vi lagt oss till med den amerikanska traditionen att hälsa.

- How are you?

- I´m fine thank you, how are you?

Ett till intet förpliktigande utbyte av frågor. För om du verkligen skulle få för dig att berätta hur det är med hälsan och livet, blir den genomsnittlige jänkaren förvånad och generad.

 

Men när vi väl hamnat på avdelningen, ibland gelikar, då växer berättarlusten.

Här talas det sjukdomar – och inte mycket annat. Alla har sin historia, sina femton minuter på operationsbordet. Ibland är risken för överdosering uppenbar.

Operationer, personal och hur man hamnade här är de element  som förenar den brokiga flocken från en rad olika orter och samhällsgrupper som är tillsammans är ”patienterna”.

Vi utgör fortfarande ett utsnitt ur det svenska samhället, för ännu har inte den privata vården riktigt etablerat sig i Sverige och ”räddat medelklassen undan Landstinget”. 

Här är icke jude eller grek, eller fattig eller rik. Här är vi alla vårdtagare. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga innan vi blir ”globala” även på denna punkt.

 

Speciellt om inte Akademiska för bukt med akut problem.

Och då tänker jag inte på avhoppande chefer och galopperande budgetunderskott, nej, jag menar bristen på parkeringsplatser.

Detta kan med rätta anses vara ett ”i-landsproblem”, men jag skulle inte våga påpeka det för den ambra och välklädda dam som svettig och med håret på ända just hämtade upp sin man här ibland kaffeborden. Hennes överraskande frispråkiga eder svävar fortfarande över oss. För jakten på en laglig plats att ställa bilen har inte blivit lättare sedan Akis började bygga på de redan allt för få parkeringsytorna. Det är nu hart när omöjligt att finna plats på härbärget.

Visst skulle flera av oss kunna åka kollektivt men när man är sjuk eller kommer från orter långt utanför Uppsala är det inte alltid så lätt.

Bygg ytterligare ett ordentligt parkeringsgarage!

 

Men än viktigare är naturligtvis att få en sådan här komplex organisation att fungera som EN organism, inte som en kaotisk stridsplats för tuppar av båda könet.

 

Det finns det inte plats för.

 

 

 

 

 

Mitt i Höknatten

Akademiska Sjukhuset, Uppsala  

00.38 i natt inträffar Midvintersolståndet. Efter denna punkt i tiden kan man med fog påstå att " vi går med ljusare tider". Men som vi alla vet går denna ljusning olidligt långsamt. Och först skall vi genomleva årets längsta mörker.

Jag tycker att det är mycket imponerande hur våra förfäder lyckades räkna ut solstånd, månfaser och andra himlafenomen. Men frågan om de uppmärksammade den långa natten verkar splittra de som studerar frågan. Själv trodde jag länge att "höknatten" var ett etablerat begrepp. Detta var en natt då alla onda krafter var lösa och då djuren kunde tala. ( Husdjuren klagade inte oväntat på att de fick för lite foder. Ett ofta allt för sant klagomål förr.)

Om man var klok borde man kort sagt hålla sig inomhus den natten. Själv stötte jag för första gången på begreppet hos Sven Fagerberg. Hans roman från 1957 har fått sin titel av just denna mörkrets högtid.  Men när jag så skulle göra ett radioprogram om folktron kring vintersolståndet förstod jag att bevisen för nattens existerade i folktron var högst grunda. Jag vill minnas att självaste Klintberg dementera denna mörka lågpunkt.

Men se, nu läser jag i Göran Häggs intressanta bok "Gud i Sverige" ( Norstedts) återigen om Höknatten .

Vad man med säkerhet tycks veta är att våra förfäder och mödrar celebrerade  ljusets återkomst här i norra Europa. Midvinterblotet.  Eller är det månne också en myt, baserad på en enskild munks nidskrift om dåtidens Svear?

Vad vet vi om detta, egentligen?

Och som ni säkert redan läst så vände ljuset tillbaka lite tidigare i den gamla kalendern., nämligen runt Lucia.

Som vanligt har gamla traditioner har elegant omvandlats och fyllts med nya symboler. Hur Höknatten skulle tolkas detta nådens år 2010 är svårt att sia om?

I vilket fall råder den just i detta nu. Ovanligt kall, men upplyst av ett snötäcke som lagts över hela riket.

Själv sitter jag och betraktar Höknatten den genom ett fönster på en vårdavdelning i Akademiska Sjukhuset. Där ute sticker elektriska lampor hål på det mytologsika mörkret. Men mänskligt lidande finns det gott om även här. För här i de moderna  husen ligger det allt för många människor som skall försöka ta sig igenom ännu en natt av plågor och ångest.

Varje plåga har sitt skri och sin historia.

Själv är jag lyckligt lottad som kan sitta här och fundera på "hök" som en symbol för ondskan.

När jag ser ut i det tysta mörkret kommer istället att tänka på en helt annan fågel. För snart, snart , börjar Koltrasten prova sångrösten där ute natten.

Då övergår Hökvintern till Koltrastsnatten.

Då har året verkligen vänt!

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se