Gimoprodukten uttagen till Tre Kronor Rinkside Rinkside
Vädersponsor:

Ledarloggen

Ledarloggen

Tre historielösa herrar

"Vi kan inte kosta på oss lyxen att vara neutrala". Detta kärnfulla konstaterande av Lettlands dåvarande president Vaira Vike-Freiberga när Lettland stod på tröskeln till Nato rinner mig i minnet när jag läser en lätt bisarr debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av Lars Bergqvist, Carl Björeman och Karl-Erik Lagerlöf.

Det förakt de tre herrarna känner för Nato är måttlöst, och även historielöst. Tanken att också Sverige skulle kunna delta som fullvärdig medlem i demokratiernas försvarsförbund är dem djupt motbjudande. De tror att vi kan "bli moraliskt större om vi inte som små tomtar hänger Onkel Sam i rockskörtet. Som medlemmar av Nato blir vi med nödvändighet små, både moraliskt och materiellt."

Det materiella lämnar vi för dagen därhän. Men nog vore det intressant om herrarna kunde utveckla på vilket sätt alla de öst- och centraleuropeiska länderna som sökte sig till Nato blivit "moraliskt små". Förstår de inte sitt eget bästa? Gav inte i själva verket ett halvt sekel av sovjetiskt och kommunistiskt förtryck utomordentligt goda skäl för dem att söka sig just till Nato?

Av: Niklavs Lapukins

Reinfeldts väntade reträtt

Det blir inget förslag om att begränsa möjligheten att teckna privata tilläggsförsäkringar. Efter massiv kritik från fack, arbetsgivare och ett stort missnöje i de egna leden, meddelar Reinfeldt att regeringen backar från planerna att begränsa ersättningen från sjukförsäkringen.

Förslaget var egentligen aldrig så långtående som det framställts. Många tilläggsförsäkringar täcker redan i dag endast de tolv första månaderna och skulle alltså inte påverkas av de föreslagna förändringarna.

Men vad spelar det för roll när regeringen återigen visade prov på sin stora oförmåga att kommunicera, både statsråden sinsemellan och med väljarna. Det är sannolikt att finansministern har rätt i att förslaget skulle ha minskat långtidssjukskrivningarna och ökat incitamenten att arbeta. En reform av det här slaget slaget - där så många känner sig åsidosatta och överkörda - måste kunna motiveras med annat än bara samhällsekonomiska kalkyler. I alla fall utanför departementskorridorerna.

Att Reinfeldt nu tvingas dra tillbaka förslaget och gå emot sin finansminister är föga förvånande - kritiken blev helt enkelt för massiv. Regeringen var på god väg att klampa in i ett nytt fastighetsskattedebacle. Och det för en reform som för de allra flesta försäkringstagare egentligen inte skulle göra någon större skillnad.

Det går inte längre att vifta bort dåliga opinionssiffror med att det är långt kvar till nästa val. Nästa riksdagsvalrörelse är bara drygt två år bort. Sverige skulle må bra av att regeringen ges förnyat förtroende 2010, men om det ska ske går det inte att fortsätta upprepa fadäser av det här slaget.


Av: Karl Rydå

Opinionsträsket

Visst är det trevligt för den som gillar alliansregeringen mer än det röd-gröna alternativet att få se en opinionsmätning, nämligen Demoskops senaste, där regeringen vinner mark och oppositionen förlorar.
Ändå är det i hederlighetens namn nödvändigt att påpeka att det med största sannolikhet är något allvarligt fel med en opinionsmätning där understödet för två av partierna ändras med så mycket som 3-4 procent på bara en månad - och då handlar det inte bara om det låga antalet intervjuade (1007 personer). Om folkpartiet i förra mätningen fick 9,3 procent - alltså en bra bit över valresultatet - så säger normal skepsis att det sannolikt var fråga om ett mätfel. Kanske var det fråga om mätfel även denna månad när siffran blev 3,5 procentenheter lägre. Detsamma gäller moderaterna - det är ytterst ovanligt att det verkliga understödet för ett parti på en månad stiger med 4,4 procent. Och tanken att moderaterna vunnit så mycket på grund av Mona Sahlins behandling av Pär Nuder faller på att stödet för socialdemokraterna bara sjunkit marginellt.
Både partisekretare och politiska journalister inser naturligtvis allt detta. Ändå spekulerar de på som om inga invändingar funnes.

Av: Håkan Holmberg

Gasledningen - ännu ett miljöhot mot Östersjön

Möjligen, säger möjligen, är det så att det rysk-tyska konsortiet Nordstream, som vill bygga en 120 mil lång gasledning på Östersjöns botten från Vyborg till Greifswald, lyckats parera en del av de miljömässiga motargumenten mot gasledningen.

Genom en delvis ändrad sträckning av gasledningen ska risken för att senapsgas och andra miljögifter från de stora mängder krigsmateriel som Sovjet i krigets slutskede dumpade i Östersjön frigörs ha eliminerats. Det är i varje fall vad Nordstream vill göra troligt.

Men det finns andra, inte mindre hotande miljöfaror med gasledningen vilket Dagens eko påminner om i ett tankeväckande inslag.

Bottnarna måste jämnas till och anpassas för rörledningen. Det behöver grävas och muddras. Hundratusentals kubikmeter sten ska dumpas där ledningen ska dras. I bottensedimenten finns det höga halter av miljögifter och tungmetaller. Östersjöns ekosystem kommer att röras om ordentligt. En del av miljöbelastningen blir kanske relativt kortvarig, i samband med själva uppgrumlingen.

Men att en del gamla miljögifter rörs upp och kommer in i det biologiska systemet igen är förstås långsiktigt oroande.

Till Dagens Eko säger Bengt-Erik Bengtsson, professor i ekotoxikologi vid Institutet för tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet, att den miljöprövning som ska genomföras handikappas av att man saknar tillräckliga fakta för att kunna göra en fullgod prövning - vilket bland annat beror på att det inte finns några andra vatten som liknar Östersjön och som skulle kunna vara jömförelseobjekt.

Då måste försiktighetsprincipen få råda. Finns det en så stor osäkerhet om miljökonsekvenserna för Östersjön måste regeringarna i strandstaterna vända tummen ner för projektet.

Av: Niklavs Lapukins

Vad ska man skylla på nu?

"Kvinnor är lika sugna som män på en karriär."
Så lyder en av rubikerna i dagens UNT.
En revolutionerande nyhet? Knappast. Men ett efterlängtat konstaterande. Och det är bra att det torgförs rejält. Tyvärr måste man ju basunera ut sådana självklarheter många gånger för att det ska börja gå in i det allmänna medvetandet. Den här gången går det också att stödja sig på en undersökning gjord av Saco.
Kontentan är att viljan att ta chefsjobb inte är "för liten" hos kvinnorna - ett argument som ofta används för att "förklara" varför det finns så få kvinnor med höga chefspositioner och styrelseposter: "De är så duktiga, men de vill ju inte."
Men kvinnor vill visst bli chefer, i lika hög grad som män.
Sacos undersökning är ytterligare ett tydligt tecken på att den låga andelen kvinnliga chefer i samhället handlar om diskriminering. Kunskapsinventeringar på universiteten har tidigare visat att även kompetensen finns i lika hög grad hos kvinnor som hos män.
Så vad ska man nu skylla på?


Av: Maria Ripenberg

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se