• torsdag 24 augusti 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Höjdpunkter: Carlstad-Sirius Fotbollsbloggen Fotbollsbloggen
Vädersponsor:

Ledarloggen

Ledarloggen

Har han en plan?

Donald Trumps avsatte chefsstrateg Steve Bannon rasar mot presidentens beslut att förstärka den amerikanska närvaron i Afghanistan. Han har blivit en nickedocka åt globalisterna som inte vill sätta ”America first” är budskapet från extremhögerns tidigare främste företrädare i presidentens inre krets. Bannons (och Trumps) linje har ju varit att USA i alla avseenden ska vända ryggen åt omvärlden.

Nu har Trump tänkt om, säkert under inflytande av de militärer som tycks ha fått ett allt större inflytande i Vita huset. Men det betyder dessvärre inte att vi kan räkna med att han har tänkt så värst mycket därutöver. Har han någon plan om Afghanistan? Förmodligen inte. Och hur länge håller han fast vid den linje han nu har lagt fram? Att han plötsligt skulle ha en genomtänkt utrikespolitik bara för att Bannon fått gå är tyvärr osannolikt.

Håkan Holmberg

 

Hur var det nu med Lenin…?

Det är med viss tvekan – men också efter uppmaningar från flera håll – som jag kommenterar den biografi över Lenin som till hundraårsminnet av bolsjevikkuppen i Ryssland getts ut av förlaget Hjalmarsson och Högberg (Stor var Lenin, En massmördare och hans statskupp). Författare är journalisten och östeuropaexperten Kjell Albin Abrahamsson, som dessvärre gick bort innan boken kom i tryck.

Jag kände inte Kjell Albin men hade gärna diskuterat en del inslag i boken med honom. Jag känner mig ändå tvungen att nämna det olycksfall som inträffat i förordet, där jag nämns i en uppräkning av Leninbeundrare som inget lärt eller förstått av historien. Den som har ett hum om vad jag brukar skriva i sådana frågor och kanske rent av läst min avhandling om de svenska kommunisterna och demokratifrågan inser att något är fel. Felet är också ganska lätt att gissa sig till. Kjell Albin måste ha tänkt på Nils Holmberg, en av den svenska kommunismens och maoismens intellektuella förgrundsfigurer under många decennier.

Lars Hjalmarsson på förlaget delar min gissning och har lovat rätta till misstaget i det nytryck som förmodligen kommer. Det är bra, och den kommentar som jag uppmanats att skriva är härmed avklarad.

 Håkan Holmberg

Låt Hassan inspirera dig

Hassan och Hasan är männen vi sent ska glömma. Båda vårdas på sjukhus i Åbo för svåra skador som de fick vid knivattacken där. Svensken Hassan Zubier kommer kanske aldrig mer att kunna gå, finländska Hasan Alazawii har en allvarlig knivskada nära halsen. Båda försökte rädda livet på kvinnor som blev offer vid det finska terrordådet. En av kvinnorna dog i Märstabon Hassan Zubiers armar, sedan han försökt ge henne första hjälpen. Han är sjukvårdsutbildad.

”Jag tänkte ingenting. Jag bara agerade. Jag kan inte vända bort huvudet och låta en tjej ligga på marken så som hon gjorde”, sade Hassan Zubier till finska YLE.

Just så borde vi alla reagera. Utan att tänka. Utan att vända bort huvudet. Aldrig låta någon ligga skadad och hjälplös på marken. Det kallas civilkurage och ogillas i högsta grad av terrorister. Ändå är det ganska ovanligt bland oss.

Hassan Zubier sade i Rapport på söndagen, när han höll en presskonferens sittande i rullstol, att vi faktiskt bör minnas att det var just två ”Hassan” som offrade sig. Han menade att vi alltid måste komma ihåg att alla människor är individer. Att de som begår terrordåd är enskilda personer som inte kan klumpas ihop och förknippas med andra människor, bara för att de har ett visst etniskt ursprung eller bekänner sig till en viss religion.

Det är ju så självklart. Eller tycker någon att jag ska behöva stå till svars för ett brott någon annan kristen svensk har gjort – bara för att jag är kristen och svensk? Löjlig fråga, eller hur?

Däremot vill jag gärna inspireras av någon som har civilkurage. Som svenska Hassan.

Maria Ripenberg

Osmaklig kommentar i ubåtsfallet

På måndagen fick vi veta att den svenska journalist som rest med den danske uppfinnaren Peter Madsens ubåt är död. Enligt Madsen själv, häktad misstänkt för vållande till annans död, har det skett en olycka på ubåten varpå han sänkt den 30-åriga kvinnan i Öresund och sedan också själva farkosten. Detta sista var inte bekant när TT gjorde en intervju med den svenske astronauten Christer Fuglesang som publicerades på DN:s ekonomisida måndag. Däremot visste man allt om misstankarna att Madsen låg bakom kvinnans försvinnande och högst sannolika död.

Artikeln handlar om försvarsindustrin men i en sidoartikel får Fuglesang uttala sig om Madsen, även känd för sina rymdplaner: ”Just nu verkar det som om det är något skumt, helt klart. Det är jättesynd eftersom han och några andra har ett spännande rymdprojekt. I ett garage bygger de en raket som de försöker skicka upp från Bornholm”, säger Fuglesang. Är detta bara obetänksamhet eller är det entreprenörsperspektiv in absurdum inom ekonomijournalistiken? Osmakligt är det i alla fall så det räcker och blir över.

Johan Rudström

Förlossningar ska visst göra riktigt ont

Nedlagda BB runt om i landet, inklusive i Stockholms stad, läggs förlossningskliniker ned. En över halvårslång ockupation av BB i Sollefteå pågår, samtidigt som gravida kvinnor bosatta i Stockholm tvingats bort från stan när de ska föda. Krismötena inom förlossningsvården har avlöst varandra det senaste åren. En del föderskor har i sommar valt att lämna sina hem i god tid före förlossningen för att i lugn och ro föda någon annanstans i landet, medan de som stannar hemma kan se sig portade från sjukhus efter sjukhus, mitt i värsta värkarbetet.

Emma Andersson från Graninge blev rikskänd sedan hon fött sitt första barn i en bil, i snöstorm. Hon och hennes sambo tvingades köra till Örnsköldsvik sedan BB i Sollefteå stängt. Hon upplevde förlossningen som ett trauma.

En förlossning medför alltid risker för både mor och barn, och livets största ögonblick kan, om allt inte fungerar, i stället förvandlas till det värsta. Länder med god välfärd för alla invånare utmärker sig genom låg spädbarnsdödlighet, men om den siffran ska hållas nere krävs en närvarande förlossnings- och perinatalvård.

Inte nog med att en förlossning vanligtvis är mycket tuff, smärtsam och ångestframkallande. En BB-vård som inte håller måttet skapar ytterligare oro, rädsla och onödiga spänningar.

Vilka andra medicinska situationer tillåts präglas både av en obeskrivlig smärta och en skräck för att ingen ska kunna hjälpa en när det akuta skedet sätter in? Det är som om just förlossningar, av någon anledning, förväntas göra riktigt ont.

Sverige ska ha en säker förlossningsvård som håller högsta möjliga kvalitet, med platser som räcker för alla, maximal smärtlindring och med minsta möjliga risk för handikappande skador på kvinnans bäckenbotten. Något annat kan man inte begära.

Maria Ripenberg

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se