Orättvisa är okej

- Barnen accepterar att det inte alltid är rättvist. De kan vila i det om de vet att det kan bli de som gynnas annan gång. Tanken är att man inte ska bevaka det man inte har. Om vi grundlägger det på dagis, följer det med senare i livet. Om grannen köper en ny Volvo ska man inte känna att man själv måste ha en, säger föreståndaren Elisabet Mörnborg.

Mollys farm är en liten privatägd förskola i Sunnersta utanför Uppsala. Den ligger fint belägen i en backe mitt bland husen i ett bostadskvarter. Invändigt ser sjuttiotalsvillan ut som ett hem med trätrappa i hallen, tavlor på väggarna och växter i fönstren. Det är mysigt och så långt från kalla korridorer man kan komma.

Men det är alltså inte framför allt till det yttre som Mollys farm skiljer sig från många andra förskolor. Elisabet Mörnborg har en egen pedagogik som hon plockar ihop från olika håll.
- Det gäller att inte gömma sig bakom pedagogiska riktlinjer om man är ren Montessori eller militant vegan eller vad man nu är. För oss är det lätt att göra en avstickare om vi märker att barnen mår bra av det. Det kan vara förslag från barnen, föräldrarna eller personalen. Det är till exempel en förälder som kommit med idén om yogan, som vi har varje dag, berättar hon.

I hennes pedagogik ingår också tankarna om rättvisa. Elisabet menar att det beror också på ålder och mognad hur man tacklar det här med rättvisa. Barn kan ofta lösa en konflikt med hjälp av vuxna, men för en tvååring går det inte. Då tar man till nävarna.
- Det är när man inte har någon funktion man behöver synas, och alla barn ska bli sedda, säger hon.
Elisabet Mörnborg pratar mycket om barnens dagsform, som hon registrerar när hon tar emot på morgonen. På grund av att dagsformen skiftar har barnen inte heller några bestämda platser på samlingen.

De får sitta där de vill sitta för stunden, detsamma gäller vid lunchen. Då är det nästan bestämt vilket bord de skall sitta vid. Men de kan sitta bredvid den kompis de har lekt med nyss, eller den de brukar sitta vid. Rutiner för rutinernas skull är inget för Mollys farm.
- Alla måste inte vara lika. Det är väldigt individanpassat, inflikar Anders Jonsson, som har varit anställd på Mollys sedan 1995.
Han menar att alla skall bli erbjudna samma saker men att de däremot inte måste göra samma saker.

Elisabet berättar om en pojke på förskolan som bara ville måla maskiner och traktorer. När det var svampar som tema, löste han uppgiften så, att han målade stora maskiner på ett papper och sedan en pytteliten svamp i ena hörnet.
- Han hade lärt sig att lösa uppgiften med sin touch, säger Elisabet och fortsätter:
- Målet är att de skall kunna använda det de lär sig på förskolan hela livet.
En viktig poäng är att barnen ska ha kul. Och det ser de ut att ha. Elisabet Mörnborg är själv med och gympar med barnen, tänjer på ben och armar, går upp i brygga och låter barnen krypa under sig. Och plötsligt under samlingen, när barnen sitter fint ropar hon: "Tio armhävningar!", varpå alla kastar sig på golvet och får uppgiften avklarad. Barnen skrattar och tjoar och verkar uppskatta alla infall.

Elisabet verkar ha lika mycket energi som barnen, och berättar att hon plötsligt kan hoppa upp på bordet och dansa och sjunga när de skall äta.
- Jag är myror i brallan, bara! Och man orkar hålla energin uppe om det blir positiva spiraler. Det händer roliga saker och man får ett gott skratt varje dag, säger hon.
Malin Ericsson är mamma till Simon som är ett av barnen på Mollys farm. De bor i Håbo-Tibble mellan Bro och Bålsta och pendlar 14 mil varje dag. Just nu är hon mammaledig med sitt yngsta barn, och kan vara med under samlingen vissa dagar. Hon berättar att Simon hade problem på sitt förra dagis.
- Han kom inte till sin rätt där, han blev en bråkstake som både bet och blev biten. Men nu fungerar det bra, så det är värt allt resande.

När Simon kom till Mollys ville han till en början inte vara med de andra barnen, utan satt för sig själv på övervåningen. Men sedan kom han ner på grund av grupptycket.
- De använder just grupptrycket på ett positivt sätt här. Alla barn vet till exempel att man skall gå till höger i trappan här i huset. Är det någon i gruppen som avviker får han eller hon höra det. Barnen vill alltid följa gruppen.
- Och det här orättvisetänket är inget som helst problem. Barn upplever det inte som orättvist. Ibland måste någon dricka ett glas vatten, men det betyder inte att alla måste göra det, menar Malin Ericsson.

Innanför dörren på Mollys farm har de en vapenlåda som har ungefär samma funktion som vapenhuset i en kyrka hade förr. De barn som kommer med svärd på morgnarna får lämna dem där. Vissa fredagar är det temadagar och då får de som vill fäktas mot pedagogerna. Och den yngre fäktaren vinner alltid till åskådarnas jubel.
- Det är bättre att de slår med svärd än med pennor eller andra tillhyggen, tycker Elisabet.
Hon menar att vapendiskussionen har tappat balansen. Det är inte bra om man bara förbjuder en sak, att det kan slå åt fel håll då.
- Man ska inte fördjupa sig i det hemska men man ska heller inte ta bort det. Det är precis som orättvisan. Den finns i verkligheten, säger hon.

Samma sak gäller sötsaker.
- Ibland kan de få en chokladbit efter maten. Det är ingen vana eller rutin. De vet att godiset finns här inne på mitt kontor men det är ingen som tar av det. De skall erbjudas alla saker, menar Elisabet.
Det handlar om att sätta guldkant på tillvaron, säger Elisabet. Hon menar att varje dag skall vara perfekt för barnen. Det kan vara att man ibland dansar på bordet, sjunger nån speciell låt eller att man ställer upp några oväntade prydnader på bordet.
- Man kan välja mellan att ha kul eller tråkigt, helt enkelt, förklarar Elisabet.

Orättvisa är okej

På Mollys farm väjer personalen inte för orättvisa bland barnen. Och de får slåss med svärd och äta godis ibland. Man kan välja mellan att ha kul eller tråkigt, säger föreståndaren. Välkommen till en förskola som kanske inte är helt PK.