"Åh, gud, jag gör vad som helst bara mitt barn inte är autistiskt". Det var kommentarer likt denna som Karin Oswald kunde läsa när hon besökte olika internetforum under dotterns autismutredning. Snabbt kunde hon se ett mönster i beskrivningen av diagnosen som var alltför kategorisk, både i de forum hon läste men också i fackböcker. Bilden som växte fram var hur många föräldrar till barn med diagnosen autism iklädde sig en offerroll. Något hon inte alls ville anamma när utredningen väl visade att hennes dotter hade autistiska drag.
– Det var ordet autism som ansågs farligt. I vissa böcker stod det att "alla autistiska barn har svårt med förändring" och så är det inte. Då kunde jag ju inte veta om resten som står i böckerna stämmer. Det var därför jag började skriva om det här. Det är min kamp, att försöka bryta den här snedvridna bilden av autism, säger Karin Oswald.
På sin blogg började hon beskriva hur det var att vara mamma till ett barn med autism, som sedan generade boken Välkommen till Mysteria, som släpptes i november. Karin Oswald förklarar att titeln är en nickning åt dikten Welcome to Holland, som är skriven en person som har barn med autism. Den bygger på hur en familj ska åka till Italien, men hamnar i Holland.
– Precis så var det att få ett autistiskt barn. Förväntningarna förbyttes. Men den här dikten ses som provocerande av många. Det har till och med kommit en dikt som vänder sig mot den här beskrivningen av att få ett barn med autism som heter Welcome to Beirut. Där faller bomber, det är krigszon och inte alls lika bra som i Italien, säger hon.
Mysteria målar Karin Oswald upp som en plats där det varken finns väderkvarnar eller napalm. Hon beskriver det som ett ställe som hennes dotter är en utsänd korrespondent från och meddelar till hur livet på jorden är.
– Ibland tittar hon granskande på en och låter sedan blicken glida mot fjärran för att sedan prata med sig själv på sitt eget språk. Precis som att hon rapporterar. För jag kan se att hon pratar med någon och det tycker jag är mystiskt. Och då gäller det ju att göra bra reklam, så att hon skriver att jorden är ett okej ställe och att människorna tar bra hand om henne.
Att dottern fick diagnosen tidigt ser Karin Oswald som viktigt. Hon beskriver både hur förväntningarna på barnets utveckling, samt hjälp från exempelvis skola blir helt annorlunda.
– Man försätts ju i ett helt annat tankesätt. Vi lärde oss snabbt att de strategier vi satt upp inte skulle fungera. Alla insatta vill att hon ska kunna gå en vanlig skolgång. Så vi jobbar mot att hitta lösningar så att hon ska kunna vara kvar.
Karin Oswald förtydligar att det här inte innebär att hon tycker att specialskolorna för barn med speciella behov är sämre, men tror att den miljön hon vistas i nu kommer vara mest utvecklande för henne.
– Vi ser tydligt hur hon lär sig av att studera klasskamrater och se hur den sociala biten fungerar. Hon kanske skulle lära sig multiplikationstabellen jättebra om hon satt i ett rum med fyra andra autistiska barn, men skulle hon lära sig det som vi tycker är viktigt? Jag tror inte det.
I sättet dottern interagerar med barn och vuxna kan Karin Oswald se en tydlig kontrast till hur det sett ut förut.
– Tidigare har hon varit fullständigt ointresserad av vad andra människor gjort. Autism är ju ett socialt funktionshinder. Man vet inte riktigt hur man ska samspela med andra, de funktionerna är nästan överladdade. Det finns intressanta studier som visar hur autistiska barn har fler hjärnceller i den kognitiva delen av hjärnan. Så det är inte så att de är dumma, de kan bara inte kan sortera alla intryck.
Att Karin och hennes man uttryckt en sådan positiv attityd till att ha ett barn med autism har fått andra att se funktionsnedsättningen på ett annat sätt. Flera blivit provocerade, berättar Karin.
– Sorgekulturen är så stark i den här världen, speciellt på internet. Du förväntas inte säga att du är stark, men jag har ju alltid haft det här positiva tänkandet. Visst har också jag dåliga dagar där jag funderar på hur det ska gå, men det innebär inte att jag önskar att allt vore annorlunda.
När Karin Oswald får frågan hur hon ser på framtiden svarar hon att hon ser ljust på den.
– Hon utvecklas i en sådan raketfart nu. Jag kan inte säga hur livet ser ut om tio år, men jag hoppas att hon går i gymnasiet och att hon gör något hon trivs med. Jag är nyfiken på vad hon har att berätta. Jag vill läsa hennes bok.