Alla vet sedan decennier att det fattas bostäder i de större städerna. Vissa år, som i år, byggs det lite fler bostäder. Men aldrig så många som det skulle behövas. De som drabbas värst är de som har sämst ekonomi. Det är nämligen dyrt att vara fattig.
Bankerna har stränga krav när det gäller lån. Det kostar åtskilligt att köpa en bostadsrätt och även hyresvärdarna har höga inkomstkrav. De fattiga klarar inte sådana krav utan måste hyra i andra hand. Och där har kostnaderna stigit mycket på senare tid. Många debattörer har diskuterat problemet men politikerna tvekar och tillsätter ibland en utredning.
En av debattörerna är statsvetaren Terence Fell. Han delar upp folk i tre kategorier: de bättre ställda, inklusive medelklassen, de sämre ställda och så mitt emellan: mezzo. Mezzo är den arbetarklass som alltså finns mellan de bättre ställda och de fattiga. Där mezzo bor där bör de nya bostäderna för de sämre ställda byggas. Man måste undvika att samla de sämst ställda på samma ställe, anser Fell. Visst, men måste uppdelningen vara så tydlig?
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle höll häromdagen ett seminarium om bostäder, där professor Hans Lind presenterade sin bok om hur framtidens bostadspolitik borde se ut. Riksdag och regering måste driva på utvecklingen och se till att också hushåll med låga inkomster kan få någonstans att bo. Det förutsätter planläggning för mark och översyn av hyresreglerna. Företagen måste acceptera lägre avkastning för billigare bostäder, underströk han. Och kommunerna måste tvingas att ta fram trovärdiga planer för bostäder för låginkomsttagare. Staten bör vara beredd att ta en del av riskerna. Hans Lind vill också begränsa bostadsföretagens möjligheter att välja bort hyresgäster med låga inkomster.
Det låter bra. Men ett problem är kommunernas långsamhet med att ta fram mark för bostadsbyggande. Många kommuner vill ju inte ha fler låginkomsttagare och ser därför till att de bostäder som byggs kostar så mycket att bara hög- och möjligen medelinkomsttagare har råd med dem.
Och byggföretagen vill ju gärna tjäna en rejäl hacka, vilket man inte gör om man bygger enklare bostäder som låginkomsttagare har råd med. Ungefär samma problem gäller de onödigt dyra reparationer som hyresvärdarna vill göra och som resulterar i stora hyreshöjningar. Hans Lind vill begränsa bostadsföretagens möjligheter att välja bort hyresgäster med låga inkomster.
Men hur mycket makt bör staten ha när det gäller bostäder? Hans Linds förslag låter ju bra men förutsätter en detaljerad statlig styrning som inger bekymmer.
Till slut efterlyser han en nationell samling för ett brett åtgärdsprogram med fokus på bostäder för låginkomsttagare. Det är nog så det måste gå till för att lösa den här särskilt komplicerade frågan.