Två sanna bilder från 2000-talet. Besök valfri industri och upptäck att anställda numera inte springer omkring och fixar saker som gått snett i produktionen. De sitter i stället vid en skärm och övervakar processerna. Besök valfri gräsmatta med två fotbollsmål och upptäck att det är tomt, ingen är där. Det senare är betydligt allvarligare.
Vuxna är medvetna om och kan på olika sätt kompensera för sitt stillasittande. Beroende på resurser finns möjligheter att skaffa kort på ett gym, cykla till och från jobbet eller bara ta en promenad, löptur eller skidtur i skogen. Barn är i mycket högre grad beroende av hur vuxenvärlden ordnar tillvaron för dem, vad de erbjuds och hur vuxna sätter gränser.
”Skolan måste få ett större ansvar”, skriver Stefan Jutterdal och Åsa Fahlén på Aftonbladet Debatt (5/4) med anledning av att cirka 200 000 barn i Sverige är överviktiga, och att inte ens var fjärde 11-åring når upp till WHO:s rekommendation om en timmes fysisk aktivitet om dagen. Och visst är skolidrotten viktig, liksom skolgårdarna, men det är bara en del av lösningen. Kanske till och med en ganska liten del.
Även forskarna Cecilia Magnusson och Daniel Berglind (DN Debatt 5/4) tar sin utgångspunkt i skolan när de varnar för ohälsa, fysisk och psykisk, och dåliga resultat i skolan och i yrkeslivet. I sex punkter vill de öka den fysiska aktiviteten under skoldagen och de efterlyser också mera forskning, ett nytt program där effekterna av fysisk aktivitet utvärderas noggrant. Framför sig ser de ”en positiv kedjereaktion med bättre skolprestationer, mindre psykisk ohälsa, sjunkande ohälsotal och en injektion i arbetsmarknaden”.
Det är gott och väl så. Men lite vid sidan av nämner också Magnusson och Berglind det som kanske ändå är problemets kärna. När de påpekar att föräldrar förr sade ”gå ut och lek!” till sina barn. Och när de citerar Idas sommarvisa, den där ”barna springer omkring” och ”bena blir fulla med spring”.
Enligt polis och socialtjänst i Uppsala sitter 14-15-åriga pojkar 4-5 timmar vid skärmen och spelar. Varje dag. Det har haft en positiv effekt på brottsligheten utomhus men, som forskarna påpekar, är de långsiktiga effekterna mycket oroande. Flickor ligger inte långt efter i skärmtid, inte heller yngre barn. Och 187 dagar och 365 kvällar per år är det ingen skola alls. Därför krävs det andra lösningar än en timme mer idrott i veckan och ett bollplank på skolgården.
Det här med att ”gå ut och leka” känns gammaldags, det gjorde det redan på 1970-talet. ”Med vad?” var den givna följdfrågan. Men att hindra sina barn från att må dåligt och riskera ett utanförskap, att inte slösa bort sitt liv vid skärmen, det känns i högsta grad modernt. Det finns ingen anledning till dåligt samvete, inget stigma, då alla föräldrar är i stort sett lika goda kålsupare i denna fråga. Man måste börja någonstans. Ut och leka, någon?