Brev till ledarsidan
UNT menar I förra onsdagens ledare att en ökning av Sveriges försvarsanslag till 2 procent av BNP är rimligt. Det vill säga en höjning från dagens ca 50 till 100 miljarder kronor. Någon funktionell motivering ges dock inte. Natos generella målsättning, som inte tar hänsyn till geografiskt läge och historisk bas, utgör bakgrunden. Påverkar den kostsamma satsningen bara marginellt vår försvarsförmåga blir den tveksam.
UNT är inte ensam om att se 2 procent som en lämplig nivå. Siffran möter oss på många håll i försvarsdebatten. Inte sällan med omnämnandet att vi före nedrustningen på 90-talet låg på 3 procent. Vad som sällan tas upp är att nivåerna 1, 2 och 3 procent inte kan jämföras med 60-80-talets nivåangivelser. Vi har sedan dess lyckats med konststycket att förstöra organisationer och system, anläggningar och vapen samt förråd av alla de slag – civila som militära, för i storleksordningen 1000 miljarder kronor. Stora delar skulle, om än föråldrade, utgöra en helt annan bas för utveckling än vad vi har idag. Det tog lång tid att bygga upp denna grund – från andra världskrigets inledning till långt in på 50-talet. En del menar in på 60-talet.
Ett väsentligt problem är hur lång tid vi har på oss. Tyskland byggde före världskriget upp sin anfallskapacitet på 5 år – Ryssland är i dag på god väg. Och tro inte att ens ett eventuellt utvidgat yrkesförsvar tillnärmelsevis kan mäta sig med ett värnpliktsförsvar. Ett fåtal befattningar som piloter och stridsvagnsbesättningar behöver vara yrkesmän. I övrigt är det urval värnplikten ger helt överlägset vad fast anställning av ett ändå ganska litet antal soldater innebär.
Visserligen har årtiondens underlåtenhet gett oss ett ekonomiskt bättre liv, men vi kan inte undkomma notan om vi vill vara någorlunda säkra på att vara herrar I eget hus.
Det blir inte lättare av att vi är betydligt mer sårbarara än tidigare när det gäller energi, kommunikationer och livsmedel. Att störa/avbryta dessa försörjningssystem och åstadkomma något av en samhällelig funktionskollaps utgör i dag inga större svårigheter.
Så tyvärr – om vi inte är säkra på att amerikanarna vill riskera resurser och sina ungdomars liv för oss, eller tror oss ha tjugotalet år på oss – måste vi nog börja agera för en omgestaltning av militära och civila system. Och då på en annan nivå än 2 procent, tills dess vi någorlunda återfått den relativa förmåga regeringarna Persson och Reinfeldt kastat ut.
Lars Landström
Uppsala