Så var det under alliansregeringen och även under tidigare borgerliga regeringar. Nu tycks ett antal borgerliga opinionsbildare vilja överge denna hållning till förmån för en som kan beskrivas med ord som traditionalistisk, identitetspolitisk och nationell. Alternativt handlar det om ett försök att föra in attityder av detta slag i ett större ”borgerligt” paket utan att därför uttryckligen omfatta direkt antiliberala ståndpunkter. Förhållandet till fakta och till väl kända politiska sammanhang kan då ibland bli mycket ansträngt.
Tendensen tar sig olika uttryck. UNT uppmärksammade i torsdags den ledare i Svenska Dagbladet, skriven av politiska chefredaktören Tove Lifvendahl, som kopplade ihop tragedin på Ikea i Västerås med andra former av våldsam kriminalitet. Under rubriken Politiskt ansvar efter Ikeamorden hette det också att dessa mord lägger en ”förbannad skyldighet och plikt” på svenska partier att ta fram en relevant och trovärdig invandrings- och integrationspolitik.
Men på vilket sätt skulle en annan politik än den som förs kunna förhindra en helt oförutsägbar händelse på ett svenskt varuhus? Slutsatsen, kravet på ”politikerna”, har över huvud taget inget samband med premissen – om man nu inte anser att våldsdåd alltid begås av invandrare eller asylsökande. Och det anser väl inte Tove Lifvendahl. Men varför då skriva som om de som faktiskt har sådana åsikter ska tro att SvD, i alla fall lite grann, är på samma sida?
I Dagens Industri har politiske redaktören PM Nilsson i en rad ledare efter valet försökt hävda att Sverigedemokraterna nu blivit ett i stort sett normalt parti som – följaktligen – skulle kunna vara en partner till de borgerliga allianspartierna. Det är som om det som hänt i och kring partiet under samma tid aldrig hade inträffat och som om de utförliga analyser som gjorts av partiets idémönster och självbild inte existerade.
Denna ”informationsresistens” konstrueras så att man medger att SD har en förgrovad inställning till invandring, men påstår att partiet i övriga frågor tycker ungefär som alla andra och därför säkert kan ”uppfostras”. Men inställningen till invandring ingår i en samhällssyn som systematiskt och konsekvent innebär att det öppna, liberala, samhällets grundvärden förnekas. Man vill enligt en partimotion likrikta den fria folkbildningen och föreningslivet på ”nationell” grund, man anser att fria medier är ett uttryck för ”liberalmarxism” (Erik Almqvist) och uttrycker attityder till tidningar, till fritt kulturliv och till andra partier (Kent Ekeroth, Margareta Larsson, Pavel Gamov) som om de ska tas på allvar innebär att demokratin upphävs. Inget av detta påverkas av att några personer ur ungdomsförbundet har uteslutits.
I ytterligare en kategori finner man de svepande påståenden om hur ”samhällseliten” tvingar på folket jämställdhet och nationellt självhat som i somras funnits på Göteborgs-Postens ledarsida. Skribenten, Marika Formgren, är fristående kolumnist och representerar därmed bara sig själv. Men varför ska dessa utbrott anses ha betydelse för en icke-socialistisk idédebatt?
Den rimligaste förklaringen är nog att ”borgerligheten”, som aldrig varit något enhetligt begrepp, också innefattar personer som anser att den enda politiska fråga som räknas är hur man kan få till stånd en så ”näringslivsvänlig” regering som möjligt. Man intalar sig att SD skulle kunna bidra till en sådan, alternativt att SD:s väljare ska lockas över till borgerligheten om man ger intryck av att dela detta partis åsikter.
Det är naivt. Och helt perspektivlöst. Marknadsekonomi och ett fritt näringsliv måste alltid förankras i ett övergripande värdesystem där internationalism, individualism och likabehandling oavsett bakgrund är grundläggande begrepp. En ”borgerlighet” som ger upp detta har förlorat på förhand.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör