Den fyrstjärnige USA-generalen David Perkins besökte Gotland i förra veckan. Han konstaterade att ön är ”extremt viktig” i säkerhetspolitiskt hänseende. I höst kommer han tillbaka med tusentalet amerikanska soldater för att delta i Aurora, en omfattande övning med marin- och arméstridskrafter.
Den amerikanska närvaron ligger helt i linje med det avtal om fördjupat samarbete som USA och Sverige undertecknade i juni i fjol. Det innebär att länderna ska stärka sitt samarbete med mer informationsutbyte och i gemensamma övningar, men också i multilaterala insatser både i FN:s och Natos regi. Det handlar alltså inte om ett närmande till Nato, sade försvarsminister Peter Hultqvist (S) då till de som undrade. Och det gjorde många, inom såväl S som dess samarbetspartier.
Opinionen för respektive emot ett Natomedlemskap svänger lite fram och tillbaka i Sverige, men den långsiktiga trenden är att fler blir positiva till att gå med. Socialdemokraterna äger frågan så till vida att när partiet väl bestämmer sig ligger vägen mot medlemskap öppen. Tiden kan snart vara mogen med tanke på utvecklingen i närområdet. Avtal om samarbeten är ingenting som Vladimir Putin tar särskilt hårt på.
Men inte när Donald Trump blivit USA:s president, väl? Ska Sverige verkligen ställa sig under hans befäl, opålitlig och maktfullkomlig som han är? Och Erdogan, som stärker sitt grepp om Nato:s tredje folkrikaste land Turkiet, ska vi sätta oss vid samma bord som honom? Ja, varför inte? Där kan ju Sverige göra verklig nytta i den enda säkerhetspolitiska organisation som står till buds.
Sverige behöver säkerhetspolitiska garantier. Och Nato behöver länder som Sverige mer än någonsin, för att balansera de element som minskar stabiliteten. Alliansfriheten har tjänat oss väl, brukar socialdemokratiska företrädare säga. Och det kanske den har. Men frågan som måste besvaras är vilken typ av samarbete som kommer att tjäna oss väl på 2020- och 2030-talet. Där är regeringen fortfarande svaret skyldigt.