De flesta som tänker på Uppsalas expansion till storstad tänker nog på yngre och välutbildade. Man läser på något av universiteten, får jobb på ett högteknologiskt företag, bildar familj och lever sitt liv. Faran är att bilden av det unga akademikerparet följer med också när stadsplaneringen görs. Många av de nya bostadsområden som växer fram tyder på det.
Därför är det bra att Jan Ask och Sven-Olov Larsson från UPS (Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd) på UNT Debatt i går påpekade att äldre står för en tredjedel av Uppsalas tillväxt. Och att äldreperspektivet ofta saknas helt när planer för nya bostäder och grönytor arbetas fram. Barnen finns med och det är bra. De små invånarna kommer att stärkas ytterligare när FN:s barnkonvention görs till svensk lag. Men vem tänker på den som har lite svårare att röra sig?
Förskola, utbildning, arbete, äldreboende. En grov uppdelning av kommunens invånare där investeringar i tre av kategorierna ger förutsättningar för att den fjärde, de som arbetar, ska kunna inbringa tillräckliga skatteinkomster. Uppdelningen är grov också så till vida att man glömmer bort en stor grupp som varken arbetar eller kräver särskild omsorg. Åldersgruppen 65-85 år är inte på samma sätt som förr åldringar. Men de åldras, och de har andra behov än stadens yngre invånare.
Promenadvänlighet. Smaka på det ordet! Det har en viktig plats i ett examensarbete från KTH som debattörerna hänvisar till: Stadsplanering utifrån ett äldreperspektiv. Mötesplatser utan barriärer och socialt välmående närmiljöer är andra begrepp som den nyblivna ingenjören Julia Eriksson använder. Fram tonar en bild av inte nödvändigtvis småskalighet, men av bostadsområden av en annan karaktär än vad som nu byggs. 7 000 bostäder på en liten yta i Ulleråker, i upp till 16 våningar höga hus. Inte så promenadvänligt, om man får tro något.
I kinesiska städer av minst 20 gånger Uppsalas storlek finns de överallt. Parker där äldre kan promenera, dricka te eller ställa sig på en enkel anordning och göra lite gymnastik. Inga femårsplaner med höga tillväxtmål har lyckats bygga bort detta grundläggande mänskliga behov. Det måste bero på att man, i avsaknad av en del annat, ändå har ett äldreperspektiv i Kina.
Äldre är också skattebetalare. I allra högsta grad sedan jobbskatteavdragen infördes. En 70-årig svensk har i genomsnitt mycket bättre ekonomi än en 30-åring, och kommer att hålla uppe efterfrågan på varor och tjänster länge än i kommunen där man bor. Det finns alltså starka ekonomiska skäl, också för en kommun, att planera för 65-85-åringar.
Det sägs ibland att ett samhälles civilisationsgrad kan mätas efter hur väl det tar hand sina äldre. Då avses de riktigt gamla, som behöver omfattande vård. Kanske kan kommuners framgång mätas efter hur väl man planerar för sina invånare som inte längre är unga? Man kan i alla fall inte strunta i dem. Det kommer garanterat att straffa sig.