Ingen förändring i svensk skola de senaste tio åren har syftat till öka kommunernas inflytande. Det mesta går tvärtom ut på att staten ska ta ett större ansvar, så även förslagen i Skolkommissionens delbetänkande i måndags.
Det är inget fel på förslagen. Nationella mål för kunskap och kvalitet i undervisningen bidrar till att minska skillnaden mellan skolor. Kompetensutveckling av lärare och skolledare bidrar till att dessa mål kan uppnås. Allra viktigast är förslagen om att stärka den nationella likvärdigheten, så att alla får tillgång till en bra skola. Då måste segregationen brytas och kanske kan obligatoriskt skolval för alla, med allsidig information, verka i den riktningen. Skolledare och huvudmän ska också ”verka för en så bred social sammansättning av elever som möjligt”. Detta behöver kanske sägas, även om det är något av en skandal att inte alla redan gör det.
Betänkandet är egentligen ett enda stort underkännande av den kommunala skolan. Det blir särskilt tydligt när man förordar ökad statlig styrning av finansieringen. Nuvarande system ”garanterar inte att resursfördelningen sker på ett likvärdigt sätt utifrån skillnader i resursbehov”. Kommunerna klarar alltså inte av att ge svagare skolor mer stöd vilket gör att skillnaderna skolor emellan fortsätter att öka. Det är en anmärkningsvärd synpunkt. Enligt kommissionen behövs statliga lägstanivåer både för undervisning och för elevhälsa.
Staten måste också ta över delar av samarbetet mellan skolor, och mellan skola och kommun, anser man. Kvalitetsarbete, kompetensförsörjning och skolutveckling klaras i dag med varierande resultat av kommunerna. Inte heller fungerar samarbetet mellan gymnasieskolan och det lokala och regionala yrkeslivet. Enligt Skolkommissionen kan alltså staten på regional nivå ha bättre inblick i det lokala näringslivet än vad kommunerna har, så att samarbetet med gymnasiet kan stärkas. Anmärkningsvärt även det, förstås.
Som de flesta känner till var det dåvarande skolminister Göran Persson (S) som för drygt 25 år sedan inledde kommunaliseringen av skolan. Sverige utvecklade snart 290 olika skolsystem med egna budgetar. Under 1990-talets kris tvingades kommunerna till kraftiga besparingar och eftersom skolan var en stor del av kostnaderna hade vi snart olika klasstorlekar och olika mål för undervisningen beroende på var i landet man bodde.
Under 2000-talet har man försökt rulla tillbaka utvecklingen med reformer som den nya myndigheten Skolinspektionen (2008), en ny skolplan, nationella prov, ett nytt betygssystem och åtgärder för att stärka lärarrollen. Staten har lagt sig i mer och mer och öronmärkt pengar för skolsatsningar, senast för lärarlönerna.
Med Skolkommissionens arbete kommer mer av samma vara och nu börjar det bli dags att sluta tassa som katten kring gröt och säga som det är. Det är kommunaliseringen som är problemet. Skolan måste återförstatligas.