Den nya regeringens skattehöjningar passerade obemärkt förbi i början av förra veckan. De flesta kommentatorer hade knappt hunnit smälta regeringsbildningen förrän det var dags att kasta sig över ämnet ”vinster i välfärden”. Däremellan hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet smugit in sin överenskommelse om inkomstskatterna. Något med 50 000 i månadslön, var det visst. Gäller inte mig, tänkte nog många.
Men detta gäller faktiskt alla. Att den högsta marginalskatten åter passerar 60 procent är en sak. Detta är i sig skadligt för ekonomin, hur skadligt kan diskuteras. Skatt för höginkomsttagare är lätt att sälja in till genomsnittsväljaren, de med hög lön har ju råd att betala och klarar sig ändå. Motståndare till skattesänkningar brukar ibland hånfullt hävda att ”om de rika får lägre skatt blir de flitigare och skapar jobb åt oss alla”. Detta drar man säkert ned en del skratt på, men problemet är att påståendet stämmer. Fler arbetade timmar (flit alltså) för duktiga entreprenörer och företagare tenderar faktiskt att ge nya företagsidéer, och på sikt nya jobb.
Sedan är också frågan hur mycket pengar som rinner in till statskassan när jobbskatteavdraget trappas ned för alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden. Långtidsutredningen 2011 hänvisade till forskning som visar att den värnskatt som redan finns skulle kunna tas bort utan effekter för statskassan. Och nationalekonomerna Lennart Flood och Peter Ericson skrev i våras (DN Debatt 6/4) att de rödgröna skatteförslagen (som nu regeringen kompromissat om) skulle ge inga eller mycket små intäkter på grund av minskat arbetsutbud, minskad flit med andra ord.
Om finansminister Magdalena Andersson (S) skulle bli utan nettointäkter i detta fall blir hon det garanterat inte från lärare, ingenjörer och andra stora grupper som tjänar runt 36 000 kronor. Dessa har S och MP valt att klämma åt lite extra – skiktgränsen för när man betalar statlig skatt justeras vilket ger två miljarder kronor att använda till annat. Inte heller detta lär generera någon folkstorm, många har kanske inte ens koll på om de betalar statlig skatt, men principiellt är detta ännu mer tveksamt än höjd skatt för höginkomsttagare.
Förslaget innebär konkret att den förstelärare som får en lönehöjning, den som vidareutbildar sig eller den som går in och tar chefsansvar på jobbet får betala cirka 52 procent i skatt (beroende på i vilken kommun man bor) på varje intjänad hundralapp som investeringen ger i utdelning. Totalt kommer 1,2 miljoner löntagare att drabbas av höjd marginalskatt.
Grundprincipen att beskatta utbildning och initiativkraft måste alltid vara fel i ett land som vill öka välståndet, i längden påverkas också utrymmet för välfärdssatsningar. Därför var alliansregeringens förslag att höja brytpunkten för statlig skatt för ett år sedan (som lyftes ut ur budgeten och röstades ned av SD och de rödgröna) betydligt viktigare än fler jobbskatteavdrag. Och därför är det extra illa att den nya regeringen nu vill fortsätta på den vägen.
Tyvärr var det inte nog med dessa ”justeringar” av inkomstskatterna från S och MP. Dessutom ska pensionärer över 65 år som arbetar få höjd skatt samtidigt som skatten på pension sänks, alltså för de äldre som inte arbetar. Återigen är det inga stora förändringar, men återigen är det brott mot en princip, den som kallats arbetslinjen och som säger att det ska löna sig att arbeta.
Det är bra att a-kassan nu höjs efter att ha legat i träda i snart 15 år. Det kan också vara bra att höja barnbidraget, vilket förbättrar de ekonomiska marginalerna för många utsatta grupper. Men när åtgärderna på bidragssidan inte kombineras med att också premiera arbete är man inne på en farlig väg. Inkomstklyftorna kommer till en början att minska, visst, men på lite längre sikt riskerar man kanske att bli av jobbet, och det kan ingen a-kassa i världen kompensera för.