Han presenterar sig som Antonio, ättling till en av de slavar som Louis de Geer lät frakta med slavskepp från Afrika till Brasilien på 1600-talet. Antonio känner att hans och hans familjs öde för evigt är förknippat med namnet Louis de Geer. Det berättade ättlingen Carl Johan De Geer i somras.
Många minns säkert Louis De Geers skolboksepitet ”Den svenska industrialismens fader”. Den extremt framgångsrika entreprenören ägde exempelvis vallonbruk som Lövstabruk i Uppland.
Vad böcker inte brukar nämna är dock hur familjen De Geer skapade sig sina rikedomar. Förutom att Louis De Geer handlade med slavar gav exporten av det för slaveriet oumbärliga järnet, till bojor, kedjor, hackor, stora intäkter.
Sverige blev huvudexportör av ”voyagejärn”, använt som valuta när européerna köpte slavar i Afrika. Och för att tillverka stålhättorna till de hackor som användes på sockerplantagerna krävdes järn av särskilt hög kvalitet. Det fanns på de uppländska vallonbruken.
Britterna, som dominerade slavhandeln, var beroende av svenskt järn. Den transatlantiska slavekonomin blev den svenska industrialiseringens främsta inkomstkälla. Samtidigt kom Sverige över billiga varor från kolonierna.
Den allra första svenska slavhandelsexpeditionen på initiativ av Louis De Geer gick 1646 till Nigeria. Man köpte elfenben, tyger och 260 slavar, varav 150 levde när skeppet anlöpte Barbados. Vinsten var så god att De Geer, med drottning Kristinas tillstånd, 1649 bildade Svenska Afrikakompaniet, SAK. Affärsidén var enkel: man köpte tillfångatagna afrikaner, skeppade dem över Atlanten och bytte dem mot exempelvis socker.
SAK fick tillstånd att bygga slavfortet Carolusborg i nuvarande Ghana samt andra handelsstationer längs kusten. 1663 tvingade dock danskarna bort SAK från fortet, varpå bolaget gick i konkurs. Carolusborg blev sedan engelsmännens främsta utskeppningshamn för slavar. Sverige ville utöka slavhandeln, men kriget med Danmark kom emellan.
Under 1700-talet hade Sverige vidlyftiga planer på kolonisering, bland annat av Madagaskar. År 1784 kom Gustav III över den lilla franska ön S:t Barthélemy i Västindien med en hamn som rymde flera hundra fartyg. Ön uppläts som transit- och frihamn: ”Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade Nya Negrar från Afrika förunnas alla nationer utan att erlägga någon afgift vid utlossandet.”
Eftersom det var krig mellan Nordamerika och England samt i de spanska kolonierna sökte sig ”alla” via S:t Barth – en lysande affär för Sverige. Med Gustav III som största delägare startades ett bolag, Svenska Västindiska Kompaniet, med rätt att bedriva slavhandel.
Huvudstaden Gustavia var 1800 en av Sveriges största städer, av Uppsalas storlek. Det sades att det ”flöt strömmar av guld från S:t Barths kala klippor”. Men framför allt flöt där blod.
Svenskägda slavar på S:t Barth behandlades enligt en variant av de franska slavlagarna, code noir. Piskrappen tog med sig både hud och kött. För att kunna piska havande kvinnor grävdes en grop i marken för magen. Brännmärkning och halsjärn var andra straff, liksom att skilja på barn och föräldrar – de yngsta slavar som såldes var bara några veckor gamla. Kvinnliga slavar våldtogs av sina ägare, avkomman förslavades. Avrättningsmetoden var halshuggning.
Detta ägde rum på svensk mark, för bara 200 år sedan. Vårt välstånd är inte byggt enbart av förfäders slit. Utan slaveriet hade kolonierna aldrig burit sig. Nu blev de en framgångssaga. Även för Sverige. Hur ser vår historieskrivning ut?
Det är fler som har hört av sig till Carl Johan De Geer. En före detta skeppsmaskinist, till exempel, frågade om han ville vara med och renovera slavstationen i Ghana. Carl Johan De Geer fann frågan besynnerlig. Den byggdes ju på 1600-talet.
Vår historia kommer ifatt oss. Vi kan och får inte längre hålla kvar den i gömmorna.
Det är sannerligen inte mycket begärt att 9 oktober görs till en officiell minnesdag.
Fotnot: I dag högtidlighålls minnesdagen över Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln av Afrosvenskarnas Riksförbund vid ett seminarium i riksdagen.