På söndag kväll kan befruktningen vara ett faktum och Europa bli havande med ett helt nytt land, Katalonien. Graviditeten kommer inte att vara komplikationsfri och födseln kan bli smärtsam, men de processer som sätts i gång vid en valseger för Ja-blocket i regionvalet kan bli svåra att hejda. Det är en utveckling mot alla odds. För ett år sedan hade så gott som alla avskrivit planerna på att bryta sig loss från Spanien och bli självständigt.
Presidenten Artur Mas var förloraren 2014 som kan komma ut som en vinnare 2015. Då förlorade han en tvist i konstitutionsdomstolen som förklarade att en folkomröstning om självständighet var olaglig. Under närmast förnedrande former tvingades han hålla en låtsasomröstning 9 november. Få brydde sig om att ja-sidan vann en övertygande seger.
I år har Mas parti CDC och Unió gått skilda vägar, efter 37 år som alliansen CiU, och medan Unió nästan raderats från den politiska kartan har CDC tjänat i opinionen på skilsmässan. Ett ännu bättre drag var bildandet av Junts Pel Sí, Tillsammans för ett ja, i januari. CDC, vänsterradikala ERC och flera frivilligorganisationer har blivit ett tydligt ja-alternativ inför valet. Och valet har förvandlats till en helt laglig folkomröstning om självständighet. Junts Pel Sí syns överallt och listorna har kryddats med personligheter som den förre Barcelonatränaren Pep Guardiola. Belöningen är en prognos på 60-70 mandat i de senaste opinionsundersökningarna, 68 krävs för egen majoritet i parlamentet.
Nej-sidan är betydligt mer splittrad. Där finns systerpartierna till de nationella maktpartierna, konservativa PP och socialdemokraterna PSOE. De konservativa i Katalonien motsätter sig självständigheten medan de katalanska socialdemokraterna PSC velar hit och dit och talar om ”mer självbestämmande”. Både ligger runt tio procent i väljarstöd. Alliansen CSQEP, med det nationellt framgångsrika Podemos, är också svåra att läsa av i självständighetsfrågan.
Katalaner som är skeptiska till såväl självständighet som nationella maktpartier vänder sig kanske till Ciudadanos (”Medborgare”), grundat i Barcelona 2006. ”Katalonien är mitt hem, Spanien mitt land och EU min framtid”, formulerade då Albert Rivera. Han siktar nu på de nationella valen i november och har lämnat över taktpinnen i Katalonien till Inés Arrimadas.
”Jag är oerhört trött på alla överdrifter om hur vi rånas av Madrid och om hur bra det skulle gå för oss som eget land”, sade hon när vi träffades i fjol i parlamentet i Barcelona. Hon anser att den katalanska befolkningen blivit fångar i en kampanj där svartmålningen av det egna landet, Spanien, varit absurd. ”Man törs inte längre säga öppet att man vill stanna kvar i Spanien. Vissa törs knappt prata castellan (spanska) trots att det är modersmålet för många i Katalonien.”
Även om Junts Per Sí skulle vinna valet på söndag återstår en lång väg till självständighet. Den lagliga vägen kommer inte att vara mer framkomlig nu än förra året. Konstitutionsdomstolen kommer åter att slå fast att en folkomröstning om självständighet är olaglig. Skillnaden den här gången är att Artur Mas inte kommer att vika sig, med väljarna i ryggen tänker han gå vidare mot ett avgörande. Kataloniens folk ska själva få besluta om sin framtid, är hans ofta upprepade löfte.
Kataloniens självständighetskamp har sedan den tog ordentlig fart 2010 varit alltigenom fredlig, trots demonstrationer med många hundratusen deltagare. Förr eller senare kommer det ändå till en konfrontation, med den katalanska polisen på ena sidan och civilgardet Guardia Civil, 84 000 militärer med uppgift att ”upprätthålla, och vid behov återupprätta, allmän ordning och säkerhet”, på den andra.
Båda sidor vill förstås undvika en väpnad konflikt. Mycket beror också på utgången i det spanska valet om två månader. Den politiska förmågan hos flera spanska politiker kommer att sättas på svåra prov under det närmaste året. Förutsatt att katalanerna på söndag beslutar sig för att gå tillsammans för ett ja.