Det handlar om den kommentar som fälldes av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Pavel Gamov i UNT den 28 december. I en kommentar som han själv fått se och läsa innan den gick i tryck sade Gamov följande: ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”
Efter denna öppna bekännelse till enpartisystem säger Gamov också att han inte tror att SD kan få egen majoritet av väljarna, men säkert kan bli ett 30-procentsparti. Tydligen föreställer han sig att det skulle gå att avskaffa de andra partierna från en styrkeposition av detta slag.
Gamov är inte vilken person som helst. I ett parti där strömhoppen från de politiska uppdragen ständigt pågår är han en stabilt närvarande aktör, i dag med förtroendeuppdrag på tre nivåer samtidigt – i riksdagen, i Uppsala läns landsting och i Uppsala kommunfullmäktige och därtill suppleant i partistyrelsen.
Gamovs ”ambition” finns inte programfäst hos Sverigedemokraterna. Men den bör naturligtvis ses i samband med bland annat Kent Ekeroths hot att ”i sinom tid” ta itu med den fria pressen och med Mattias Karlssons och andras riksdagsmotion om politisk likriktning av folkbildning och studieförbund som UNT och andra uppmärksammat under hösten. Sverigedemokraterna är ett parti där ledande personer öppet motsätter sig demokratiska grundvärderingar.
Men argumenteringen för att avskaffa den fria partibildningen och därmed väljarnas fria val mellan olika alternativ är inte alltid densamma. Den enkla och brutala versionen är givetvis att helt enkelt kräva att andra partier förbjuds och deras ledande personer fängslas så att de inte kan organisera något motstånd. Men det är lite för uppriktigt för att passa för alla som vill upphäva demokratin.
En annan variant är att försäkra att valfriheten och den fria debatten kommer att bestå också om det bara finns ett tillåtet politiskt parti. Alltså blir det inte diktatur – det bara ser så ut.
Men den påstått fria debatten inom ett enda tillåtet parti är bara en illusion. Självklart koGmer de som styr i ett enpartisystem att använda statens maktmedel mot kritiker så fort kritiken blir alltför allvarlig. Några ”öppna” och ”demokratiska ” enpartisystem existerar inte.
Den mest sofistikerade pläderingen för enpartisystem är den som förekom inom de kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland i Sverige. Man undvek att tala öppet om partiförbud utan föredrog i stället att beskriva det hela som ett led i en ofrånkomlig historisk utveckling. I skrifter från det gamla svenska kommunistpartiet, senare VPK och nu Vänsterpartiet, användes detta grepp flitigt under 1940- och 50-talen.
Ingen kunde ju, hette det, föreställa sig att ett ”adelsparti” skulle kunna existera under den rådande ”borgerliga demokratin”. Adeln var en samhällsklass vars tid var förbi och som inte längre hade något behov av att organisera sig för att ta tillvara sina intressen.
På samma sätt var det omöjligt att tänka sig att det skulle kunna finnas borgerliga partier under socialismen. När staten väl tagit över produktionsmedlen och ”kapitalismen” avskaffats hade borgerligheten spelat ut sin roll som klass och de partier som företrädde borgerliga samhällsgrupper skulle naturligt tyna bort – alternativt ställa sig under kommunistisk ledning i så kallade folkfronter av det slag som styrde i Östtyskland och Polen. Socialdemokraterna skulle tvångsanslutas till kommunistpartiet i ett ”socialistiskt enhetsparti”.
Tror Gamov att alla partier utom hans eget ska tyna bort när SD nått en viss styrka? Tror han att deras väljare och aktiva ska gå över till SD och hoppas på att få yttra sig i frågor av marginell betydelse? Eller är det fråga om ett regelrätt partiförbud?
Politisk frihet och demokrati är typiskt svenska värden, som Sverigedemokraterna borde stödja om de nu verkligen brydde sig om landet.