Till skillnad från Spanien och Grekland har inte Italien gått igenom något stålbad efter skuldkrisen 2010-2012. Bankerna är fortfarande i uselt skick och behovet av reformer av skattesystemet och arbetsmarknaden är alltmer akut. Regeringen kan helt enkelt inte genomdriva förslag i den riktning som krävs. Dagens folkomröstning handlar konkret om förändringar i konstitutionen som ökar regeringens handlingsfrihet.
Men även om reformerna knappast är populära, handlar omröstningen i praktiken ändå om premiärministern Matteo Renzi, om han gjort ett bra jobb eller inte. Och då lutar italienarna åt ett nej, vilket skulle innebära att regeringen avgår. Som i så många andra länder handlar missnöjet om migrationen och om EU. Populister som Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelsen kommer att göra sitt bästa för att utnyttja situationen, vilket många fruktar kan leda till att Italien följer Storbritanniens exempel och beslutar sig för att lämna EU.
Men det är långt ifrån säkert att det går så långt. Om det blir ett nej i dag tar en expeditionsministär över styret. Men Renzi kommer att bli kvar som ledare för det största partiet, PD, och siktar på nyvalet som kan komma i vår eller senast i början av 2018. Just nu är Beppe Grillo favorit till att bli ny premiärminister, men mycket hinner hända fram till valet.
Renzi är beredd att utkämpa ännu en strid mot populister av den typ som segrat i Storbritannien och USA under 2016. Till hans fördel talar att vinsterna för Trump och brexit med tiden kommer att framstå i en ny dager, när väljarna ser hur lite som fanns bakom löftena. Missnöjet finns där, annars ingen seger för populisten, men det kan snabbt ersättas av ett ännu starkare missnöje över slutresultatet.
Tillsammans med en klar förlust för Marine le Pen i vårens presidentval i Frankrike skulle ett nederlag för Grillo faktiskt kunna betyda en vändpunkt för utvecklingen i den demokratiska världen. Om inte i dag så åtminstone i det kommande nyvalet.