Jag vågar inte lita blint på att jag kommer att bli jättegammal – gallsten, lungkollapser och pulsrusningar gör något med självförtroendet. Men om jag blir det, då ska jag njuta. Ja, förutsatt att inte kommunen hindrar mig, vill säga.
Hur vi lever våra liv påverkas i hög grad av olika omständigheter och varierande förutsättningar. Men av avgörande betydelse är även våra val, prioriteringar och preferenser.
På vårt egna, individuella, vis släpar vi oss därför framåt – över toppar och genom dalar – mot ålderdomen.
Vi föredrar olika saker, vi njuter av olika ting, vi trivs i olika sammanhang och kretsar. Vi lägger oss till med olika matvanor, vi läser olika böcker, vi rör på oss olika mycket. Någon slösar, en annan sparar, en tredjes låga inkomst omöjliggör bådadera.
Vi är helt enkelt olika, vi människor. Ända till den dag vi hamnar på äldreomsorgen. Där förväntas vi nämligen sluta leva enligt våra egna önskemål, och i stället acceptera att hållas vid liv på andras premisser. Men det finns också de som vill ändra på den saken.
Sedan Lagen om valfrihet (LOV) infördes 2009 är det fritt för Sveriges kommuner att låta, exempelvis, privata aktörer verka inom omsorgen. Kommunen bedömer först vilket behov av omsorg de enskilda personerna har, och betalar därefter omsorgsutövaren för avsatt tid. Den avgift som får tas ut från omsorgstagaren är reglerad och varierar inte beroende på system eller utförare.
I måndagens Aktuellt visades ett reportage om privata aktörer inom äldrevården som erbjuder extratjänster, utöver den statligt finansierade grundomsorgen. Peje Emilson är entreprenören som vill ge omsorgstagare möjlighet att köpa olika tillval. Det kan handla om allt från fler hemtjänsttimmar till lyxigare mat. Ett annat företag, Attendo, driver så kallade livsstilsboenden med olika teman, såsom ”utevistelse och trädgård” och ”kultur och nöje”.
I mina öron låter det här som valfrihet på riktigt, och jag skulle själv inte ha något emot att spela punkrock och äta sushi på äldre dagar. Men extratjänsterna är kontroversiella.
I Aktuellt ställdes den tillspetsade frågan om det är acceptabelt att en person på ett äldreboende äter falukorv, medan en annan serveras entrecôte. Socialdemokraternas talesperson i äldrefrågor, Lena Hallengren, svarade: ”Ingen kan säga att det känns okej.”
Det är svårt att begripa hur Hallengren landar där hon gör. Den statligt finansierade omsorgen måste naturligtvis täcka alla äldre personers grundläggande behov på ett trovärdigt sätt. Men vettiga argument till varför just äldre förväntas godta en påtvingad millimeterrättvisenorm, och borde acceptera att avstå från de aktiva val som alla andra konsumenter gör, saknas.
Någonstans rör det sig, till syvende och sist, om ett enda stort omyndigförklarande.