Kanske lite för väl. Ett budskap som upprepas gång efter annan blir snart ganska trött, och törsten efter någonting nytt börjar klia i halsen.
På senare tid har Jan Björklund (FP) på allvar börjat tala om liberal feminism – en välkommen utveckling. Men med valet alldeles runt knuten har Björklund ändå valt att ta det säkra före det osäkra och fallit tillbaks i samma prioritetsordning som alltid tidigare. Skolan först.
Folkpartiets valmanifest heter alltså Rösta för skolan och innehåller ett förslag om att införa ordningsbetyg på högstadiet och gymnasiet. Låt mig berätta om min erfarenhet av dessa.
Jag gick i skola av finsk modell (om än svenskspråkig sådan). I åtminstone låg- och mellanstadiet bedömdes vårt uppförande enligt skalan ”gott – tillfredsställande – kunde förbättras”. Och vad betydde då detta för vårt beteende i klassrummet?
Vi var – likt andra barn – ganska långt styrda av könsnormer. Som kille ansågs det vara förnedrande att få ett ängsligt ”gott” inskrivet i betyget. Om man låg i riskzonen för att messtämplas på det sättet låg det därför nära till hands att stöka lite extra i slutet av terminen. ”Tillfredsställande” var perfekt, ”kunde förbättras” en aning för mycket – men i alla fall bättre än ”gott”. För många av tjejerna var däremot allt annat än ”gott” fullkomligt otänkbart.
Kvarsittningar tillämpades också på vår skola. Om man ställde till med olika typer av problem kunde man helt enkelt få stanna 10–15 minuter extra i skolan, medan alla andra fick gå hem. Med det som utgångspunkt skapade vi killar i klassen ”kvarsittningsligan”.
I trean slutade jag på tredje plats i denna. Egentligen var jag en ganska räddhågsen pojke och min bronsmedalj får nog främst tillskrivas att jag var bästa kompis med den överlägsna vinnaren Keso. Han drog ofta med mig på sådana pulshöjande äventyr som att smyga runt i skolkällaren på uterasterna. Efteråt var jag stolt, så klart. Bevisligen någon att räkna med.
Som vuxen jobbade jag under en period som ambulerande lärarvikarie på olika skolor i Stockholmsområdet. På vissa av dessa fick jag bevittna ett kaos som jag inte ens trodde var möjligt. Det skreks, spelades fotboll, kastades saker och slogs – mitt under pågående lektion. Mestadels var det, föga förvånande, killarna i klassen som stod för fiolerna.
Givetvis behöver en lärare som möter denna typ av anarki ha tillgång till de rätta verktygen för att kunna återta kontrollen, men ordningsbetyg lär knappast vara något värst effektivt medel där. Själv upptäckte jag att det som oftast hjälpte allra bäst var att hämta en annan vuxen. Att satsa på att låta lärare jobba i par är därför något som jag verkligen tror på.
Men varför inte också slå ihop skolfrågan med jämställdhetsfrågan? Folkpartiet skulle gott kunna gå till nationellt val på att öka det normkritiska arbetet inom skolan, i stället för att damma av mossiga ordningsbetyg.