Så ska mannen, som i fredags misshandlade den 17-årige tiggaren i Umeå, enligt vittne ha motiverat sin handling. Den unge mannen som satt utanför Systembolaget och bad om pengar fick utstå flera slag, helt oprovocerat. Det är inte första gången en tiggare utsätts för våld. En liknande händelse inträffade i Malmö samma dag. Gisela Bergfors, socialsekreterare i Stockholm, säger till Ekot (7/7) att tonen mot tiggare har blivit mer aggressiv. Enskilda människor ringer till Socialtjänsten och upprörs över fattiga människor.
Det är inte bara privatpersoner som provoceras av fattigdom. Inför EU-valet i maj drev Sverigedemokraterna en kampanj med syfte att stoppa det ”organiserade” tiggeriet. Att kalla hitresta familjer, som tigger för att finansiera medicin till släktingar i hemlandet, för organiserade får det att låta som om det rör sig om kriminella ligor ute efter att lura svenska folket. Men det är inte frågan om något lurendrejeri.
Vad det rör sig om är utsatta människor, diskriminerade i sitt hemland, som reser till Sverige för att de helt enkelt inte har någon annan möjlighet att försörja sig. Fattiga EU-medborgare som tigger har rätt att vistas i Sverige, men ingen rätt till de sociala skyddsnäten. Propagandan om att fattiga östeuropéer ligger västländernas välfärdssystem till last är inget annat än ren och skär lögn.
Debatten om det ökade tiggeriet har ofta en märklig utgångspunkt. I stället för att fundera kring hur EU och Sverige bättre kan hjälpa människorna som sitter med en mugg utanför mataffären, handlar diskussionen om de som går förbi. Nu och då hörs röster fulla med moralisk ångest, som velar om det är rätt att ge en slant eller ej. Folk har dåligt samvete för att de köpte dyr mat i stället för att bistå en annan människa. Mentaliteten tenderar nästan att antyda att det är synd om dem som borde ge, och inte om dem som tvingas be.
De flesta anser antagligen att fattigdom är bedrövligt och måste bekämpas. Däremot vill ungefär hälften av Sveriges befolkning se ett förbud mot tiggeri. Det betyder inte att miljontals svenskar är rasister eller tycker att de fattiga migranterna får skylla sig själva. Kanske blir de moraliska kvalen för påfrestande. Tanken att tiggarna rest hit för att utnyttja ”hederliga svenskar”, eller utnyttjas av kriminella, gör det enklare att ignorera pappmuggen. Det är lättare att övertyga sig själv om att tiggeri rör sig om organiserat fuffens som borde förbjudas, än att undersöka vad som egentligen ligger bakom.
Men ofta är orsaken ingen annan än fattigdom. Var och en får fundera själv huruvida man anser sig ha en plikt att hjälpa. Däremot är det inte synd om dem som konfronteras med moraliska dilemman på väg till mataffären. Det är snarare ett tecken på privilegium och borde frammana ödmjukhet snarare än ilska.