Det är lätt att tro att de personer, främst ur ungdomsförbundet, som hotas av uteslutning helt enkelt är mer extrema än partiledningen. Men Jomshofs svar till Expressens intervjuare, Jens Liljestrand, visar en annorlunda bild.
Liljestrand påminner om den växande antisemitismen och frågar om Jomshof anser att det är ett problem att vi har en judisk minoritet i Sverige med synagogor, rabbiner och barn som går i judiska skolor.
Nej, svar partisekreteraren. Och sedan kommer det: ”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten.”
Som svar på en följdfråga fortsätter han: ”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller. Sen värderar jag som sagt religioner olika. Jag tycker att judendomen är en bättre religion än islam.”
Mer avslöjande kan det knappast bli. Innebörden av begreppet religionsfrihet är att politiker inte ska värdera religioner i förhållande till varandra utan låta var och en själv ta ställning till sådana saker. Jomshof avvisar alltså detta synsätt. Men hans huvudproblem med islam är inte desto mindre ett annat, nämligen att muslimerna är många fler än judarna.
Det kan bara tolkas så att judarna får existera i Sverige som minoritet så länge de är så pass få. Skulle antalet öka så skulle SD och dess partisekreterare se det som ett problem. I så fall skulle vi rimligen få se debattinlägg där judendomen beskrivs som ”det största hotet mot Sverige” sedan andra världskriget och vi skulle få se reklamfilmer från partiet där judiska kvinnor med barnvagnar kör över och förbi etniskt svenska pensionärer med rullatorer.
Jomshof och hans parti saknar den spärr mot antisemitiska uttryck och tankemönster som borde vara självklar för alla politiker i ett demokratiskt samhälle. Att man inte i dag ägnar sig åt hets mot judar beror inte på någon principiell uppfattning att sådan hets – eller hets mot andra grupper - skulle vara oacceptabel utan är helt enkelt en funktion av hur många judar som för närvarande finns i landet.
Med en partisekreterare som uttrycker sig på detta sätt (och med en företrädare i ämbetet, Björn Söder, som också uttryckt sig egendomligt om judar och andra minoriteter) är det tydligt att det inte är graden av extremnationalism som skiljer SD:s två falanger åt. Skillnaden är av ett helt annat slag.
SD före Åkesson var ett uttalat ”etno-nationalistiskt” parti. Människors bakgrund, för att inte säga ”rastillhörighet” var den avgörande faktorn när ”svenskheten” skulle definieras. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och andra föredrar att definiera ”svenskheten” kulturellt. Det är då i teorin möjligt också för muslimer, kurder, judar, samer eller andra kategorier som uppfattas som ”osvenska” att skifta identitet. Man kan inte vara jude eller muslim, kurd eller same och samtidigt vara svensk – men den avgörande faktorn är inte ”rasen” utan ”kulturen”. Det var denna tanke som Björn Söder utvecklade i vintras och som ledde till mycket starka reaktioner bland annat just från judiskt håll. En ”förolämpning” sade Judiska centralrådets ordförande Lena Posner-Körösyi .
Konsekvenserna för dem som riskerar att drabbas av SD:s krampaktiga försök att skilja människor från varandra lär bli ungefär desamma oavsett motiveringen. Men för partiledningen är ”kulturnationalismen” viktig som ett sätt att åtminstone i teorin frigöra sig från den uttalade rasideologi som präglar de miljöer där partiets rötter finns. I praktiken är SD ändå, med tidningen Expos uttryck, ett ”samlingsparti där alla varianter av extremnationalism finns företrädda.
Därför är det djupt stötande när striden inom SD på sina håll skildras med uttryck som ”galna kaosdygnet” (Aftonbladet i torsdags). Så skriver man om kändisar som festar lite för eftertryckligt. Men här handlar det om ett parti utan spärrar mot antisemitism.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör