Det är givetvis en helt enastående prestation att ställa upp som oberoende presidentkandidat och vinna och därtill grunda ett nytt parti och från ingenting vinna majoritet i den franska Nationalförsamlingen. Men Macron har också haft hjälp av både det franska valsystemet och av att förtroendet för de traditionella politiska blocken brutit samman ungefär samtidigt.

I det läge som började avteckna sig under våren var Macron den som kunde dra till sig både väljare och åtskilliga politiker från de traditionella blocken med ett budskap om liberaliseringar av ekonomin, reformer för att långsiktigt värna välfärdssystemen och en öppen attityd mot omvärlden. Det är fråga om en sorts liberalism, men en liberalism som kommer ”uppifrån”, från den nye presidenten. Så ser också den franska politiska traditionen ut – den centrala statsmakten förutsätts vara en huvudaktör i alla politiska skeenden.

Macron tänker således använda sin stora parlamentsmajoritet för att försöka få till stånd större befogenheter att regera med direkta presidentorder, allt för att skynda på de politiska processerna. Han har gått till val på att bryta blockeringar och göra slut på den stagnation som dessa medfört och tänker tydligen försöka leverera resultat redan under sommaren. I första hand gäller det reformer för att skapa en öppnare arbetsmarknad.

I ett senare skede gäller det att återskapa dynamiken inom EU, genom att den gamla alliansen med Tyskland får nytt innehåll. Men först ska också Tyskland hålla parlamentsval. Går dessa som Macron och Merkel hoppas så kommer övriga EU-länder, däribland Sverige, att få orientera sig i ett förändrat politiskt landskap.

Om två år är det val till Europaparlamentet. Utan synliga resultat kan Macrons stjärna slockna igen, precis som Francois Hollandes gjorde. Den traditionella högern i partiet Republikanerna och några mindre grupper borde ha störst möjligheter att vinna tillbaka förlorat stöd – partiet är störst i den nya oppositionen, men behöver en ny politik och nya ansikten. För Nationella fronten blev däremot parlamentsvalet ännu ett misslyckande, med bara en handfull mandat.

Socialistpartiet och dess allierade, som hittills varit störst i Nationalförsamlingen, är reducerat till en skugga av sin forna betydelse. Går det reorganisera partiet på några få år? Och längre till vänster finns Jean-Luc Mélenchons Det okuvade Frankrike, en koalition av grupperingar som knappast är mer öppna för reformer eller mot Europa än vad Marine Le Pens högerextremister är.

Macron har sagt att ett mål är inga franska väljare länge ska tycka sig ha skäl att rösta på extremister. Man kan inte säga annat än att det vittnar om självförtroende. Det ligger i hela Europas intresse att han lyckas.