Men under 2015 – och i synnerhet de senaste månaderna – har rädsla i olika former börjat tränga sig in både i opinionsbildningen och när det gäller beslut i viktiga politiska frågor. Oro inför svåra situationer och oväntade utmaningar är alltid begriplig. Men att låta oron slå över i panikåtgärder och irrationalitet, eller i att man låter enkla slagord ersätta genomtänkta resonemang, är aldrig en väg framåt.
Mänskligheten har alltid haft en benägenhet att visa rädsla för det som på något sätt är eller förefaller vara annorlunda. Det är en form av rädsla som ofta presenteras som något annat än just rädsla. I stället får vi höra att det handlar om en sund och naturlig reaktion på något nytt och hotfullt, som ofta kopplas till andra människors etnicitet, religion eller kultur.
Men de hot som på detta sätt målas upp känns alltid igen från förr. Det gäller inte minst de påståenden om muslimer som sprids av nitiska propagandister. Av allt att döma är dessa personer ofta helt okunniga om att exakt samma saker som i vår tid, i västvärlden, tillskrivs muslimer för inte många decennier sedan i stället tillskrevs judar och något längre tillbaka katoliker. Den kanadensiske journalisten Doug Saunders har mycket klargörande gått igenom dessa schablonbilder, punkt för punkt, i boken Myten om den muslimska flodvågen som också gått ut i ett par upplagor på svenska.
Till bilden när det gäller denna form av rädsla hör också det lockande i att för en stund känna sig bättre informerad än andra genom att ta till sig eller vidarebefordra rykten, som sprids utanför den normala faktagranskning och källkontroll som självständigt tänkande förutsätter. Själva innehållet i sådana rykten skiftar ständigt. Själva poängen tycks vara just att de sprids ”utanför”.
Under hösten har vi sett hur denna typ av rädsla och okontrollerade påståenden gett näring åt en undergångsretorik som i sin förlängning kan bli direkt samhällsfarlig. Landet står, heter det, inför omedelbar kollaps eller har redan passerat gränsen; vi befinner oss i en situation som i de mest extrema gruppernas retorik beskrivs som ”inbördeskrig”.
Mycket av detta har man tidigare kunnat rycka på axlarna åt. Men när också vanliga politiker börjar uttrycka sig på likande sätt – ”taket är nått”, ”vi klarar inte mer” – börjar det bli farligt. Föreställningarna om en pågående samhällskollaps legitimeras och blir till fakta – trots att vi lever i ett land som haft fred i över 200 år, som har demokrati, ett fungerande välfärdssystem, hederlig förvaltning, obetydlig korruption och en ekonomi som går som tåget. Kollapsen finns, i Mellanöstern, Sverige utsätts för påfrestningar. Det är något helt annat.
I nästa steg, om man accepterar denna form av retorik, så måste givetvis ”något” göras. Under slutet av hösten har vi fått se hur symbolåtgärder hastats fram utan konsekvensanalyser och med två dagars remisstid för förslag som innebär dramatiska avsteg från normala samhällsförhållanden. Kritiken från lagrådet var förödande, men ignorerades till stor del även om stängningen av Öresundsbron uteblev.
Ännu ett uttryck för rädsla är det naturligtvis när partier som skulle vara i opposition i stället rusar med för att inte riskera att störa den politiska enigheten. Det är som om logiken bjöd att om regeringen gör fel i en tillräckligt stor fråga så måste övriga partier, med ett par hedrande undantag, också vara med i en sorts missriktad föreställning om nationell sammanhållning. I vilka andra frågor kan man tänka sig att nya lagar antas lika snabbt och i lika hafsiga former – utan större motstånd? Och var finns den moraliska kompassen?
Så här ska politik inte bedrivas. Det som har skett kan inte göras ogjort. Men skadliga beslut kan upphävas. Under 2016 och framåt måste det bli en politisk huvuduppgift att börja återuppbygga den traditionella svenska öppenheten, liksom öppenheten i Norden och inom EU.
Vi står inte inför någon samhällskollaps. Tvärtom kommer vi att klara både dagens och morgondagens utmaningar. Om vi inte låter rädslan rusa i väg med förnuftet.