Tvärtom. Utredaren Sten Heckscher konstaterade vid presskonferensen i går att han ”aldrig sett maken till negativa referenser”. Bland annat hade Macchiarini uppmärksammats i italienska medier och inte bedömts vara kompetent för en tjänst i Florens.
Många har velat föreställa sig att Macchiarini duperat sig fram genom forskningsvärlden och felaktigt antagits vara kompetent för de tjänster han tidigare sökt. I verkligheten hade han alltså genomskådats av många långt innan han kom till Karolinska. Ändå ringde inte varningsklockorna.
Det är lätt att förstå om någon lyckas göra intryck med hjälp av falska meriter. När någon tvärtom är föremål för direkt negativa referenser men ändå rekryteras till en topptjänst blir det mer komplicerat.
En vinnande personlighet, en förmåga att uppträda med säkerhet och pondus och säga de rätta sakerna kan uppenbarligen räcka väldigt långt. Frågor som borde ställas kanske aldrig ställs. Omständigheter och uppgifter som borde kontrolleras kan få passera utan åtgärd. Information som talar mot en charmerande och till synes säker kandidat kan helt ignoreras.
När frågetecknen så småningom anmäler sig så krävs mycket för att de ansvariga för rekryteringen ska medge att de begått ett misstag. Tvärtom kan de låsa fast sig ytterligare. Grupptänkande och tystnadskultur kan få förödande konsekvenser. Det som hänt på Karolinska kan hända på andra håll, i offentlig verksamhet likaväl som i privata företag.
Sten Heckschers utredning har bland annat haft i uppgift att granska hur ansvarsfördelningen såg ut mellan Karolinska Institutet och Karolinska universitetssjukhuset, liksom hur man hanterade uppgifterna om forskningsfusk. Slutsatserna är desamma som i den utredning som granskat Macchiarinis kliniska verksamhet och som lades fram i förra veckan.
Bristerna är förbluffande. Anställningen av Macchiarini och förlängningen av hans tjänst skedde i olämpliga former. Uppgifterna om oredlighet i hans forskning prövades aldrig ordentligt. Både förvaltningslagen och tryckfrihetsförordningen nonchalerades. Och då handlar det ändå bara om de första utredningarna i en lång rad.
En rad personer har del i ansvaret för det som hände. Några genom att direkt ha gått i god för Macchiarini. Andra genom att lita på information som inte höll måttet. Ändå är det viktigt att inse att de mekanismer som ledde till detta haveri, med dödlig utgång, kan uppträda också i andra verksamheter.
Utan Bosse Lindquists tv-dokumentär hade kanske skandalen fortgått än i dag. Granskande journalistik är viktig för hela samhället. Men varningssignalerna borde ha väckt många långt tidigare.
Håkan Holmberg