Med två dagar kvar till folkomröstningen om självständighet i Katalonien kan inte läget längre beskrivas som ”spänt”, utan snarare som en öppen konflikt. De katalanska myndigheterna tänker hålla omröstningen, och utropa självständighet inom 48 timmar om svaret blir ett ”ja”. Spanien tänker stoppa valet med hjälp av polis, men erbjuder samtidigt ”förhandlingar” om mer självbestämmande om bara valet avblåses. Hur kunde det gå så här långt?
Spanien och de spanska riksmedierna har de senaste veckorna mobiliserat mot separatisterna. Efter att i sju års tid ha hänvisat till konstitutionen börjar man nu rada upp skälen mot självständighet och avslöja de lögner man anser att katalanerna sprider. Allt från den spanska ”invasionen” 1714 till hur Katalonien missgynnats ekonomiskt och politiskt. En hel del av invändningarna är helt sanna, men ekonomin har aldrig varit ett tungt vägande skäl från Kataloniens sida.
Om man för ett ögonblick bortser från gamla tronföljdskrig, bortser från Francodiktaturen (omöjligt egentligen) och bara tittar på 2010-talet framtonar en bild av en självständighetskamp som i princip tvingats fram av staten i Madrid. Bit för bit plockades det regionala självbestämmandet ned, oftast utan förklaring och med särskild tonvikt på laddade symbolfrågor..
Länge var det en ojämn kamp. På den ena sidan staten med alla sina resurser, sitt internationella kontaktnät där 200 ambassader och konsulat fick order att ge ut information om separatismen i landet. På den andra sidan vanliga katalaner, som på kvällar och helger hade möten och gjorde utredningar om möjligheten att bryta sig loss.
I januari 2016 jämnades spelet ut något när regionparlamentet fick en majoritet för självständighet och kunde använda offentliga resurser för sin kamp. Det spanska svaret var fortsatt noll kommunikation, att åtala fler ledande katalanska politiker (bland annat förre presidenten Artur Más) och ge dem förbud att verka offentligt i flera år.
Kunde Spanien ha agerat annorlunda? Ja, fråga bara Storbritanniens och Kanadas regeringar som lyssnat på kraven från Skottland och Quebec och även tillåtit folkomröstningar. Tystnad och polismakt som svar på fredliga opinionsyttringar har aldrig fungerat väl. Och fredligt är det. Sedan 2011 har miljoner katalaner samlats i Barcelona på nationaldagen utan att ett enda fönster krossats. ANC, organisationen för självständighet, är så långt ifrån ett IRA eller ett ETA man kan komma.
En minut i tolv talar den spanska regeringen om förhandlingar, något man blankt vägrat sedan 2010. En sak är säker. Om det skulle uppstå blodvite på söndag, om den nationella polisen slår till mot röstande katalaner, då kommer Madridregeringen att få titta långt och länge efter internationellt stöd.
Johan Rudström
Ledarskribent