Det började med Decemberöverenskommelsen (DÖ). I våras var krav på att ”riva upp DÖ” vanliga och inte sällan var det moderata kommunalråd som låg bakom. Endast en riksdagsledamot, Finn Bengtsson, anslöt sig till partikamraterna ute i landet. Nu blev det till slut KD:s riksting som fällde DÖ, men kommunalrådens kampanj hade nog bidragit till att gröpa ur förtroendet.
Sedan kom flyktingkrisen. M-kommunalråd har motsatt sig en tvingande lag om fördelning mellan kommunerna, vilket drivits av Moderaterna i förhandlingarna under hösten. S-kommunalråd låg sedan bakom att partiledningen till slut gick ut och sa att ”gränsen är nådd”. ”Man måste nu gå från ord till handling”, sade exempelvis Lars Stjernqvist (S), kommunalråd i Norrköping.
Och när Miljöpartiet med tårar från Åsa Romson gick med på förändrad migrationslagstiftning, en fråga som splittrar partiet, då var det MP-kommunalråd som i SVT:s Aktuellt fick förklara varför åtstramningen var nödvändig.
Kommunernas roll i flyktingmottagandet är viktig. Statliga Migrationsverket har det formella ansvaret för asylmottagandet, medan kommunerna ska se till så att det finns boende, skola och sociala insatser för de nyanlända. Men det måste fortfarande vara så att det är riksdag och regering som beslutar om Sveriges hållning i viktiga frågor, och som stiftar lagarna.
En kommunstyrelse har ansvar i en kommun, ett begränsat geografiskt området. Kommunfullmäktige väljs i kommunvalen vart fjärde år och beslutar om den kommunala budgeten. Visst påverkar flyktingmottagandet kommunernas budgetar, men då får riksdagen besluta om ökat statsbidrag vilket också har gjorts.
Kommunalråd får gärna vara tunga i sin kommun. Och det är ofrånkomligt att en del har inflytande i sina partier. Men det blir problematiskt om inflytandet över rikspolitiken blir för stort. Det är en grundläggande demokratisk princip att valda representanter i en församling ska kunna ställas till svars av väljarna i valet till denna.