Spaniens premiärminister Mariano Rajoy surar. Han tycker sig ha vunnit två val i rad. Först parlamentsvalet i december förra året, där hans PP blev största parti, sedan nyvalet i juni då PP gick framåt ytterligare. Ändå får han inte styra landet och hans titel har i snart åtta månader haft förleden ”interim”, tillfällig. Han har lovat att det inte ska bli något tredje val. Men efter veckor av förhandlingar har han nu tagit semester, utan att ha gjort någonting för att bryta dödläget.
Parlamentarismens grundkurs är att det krävs stöd av en majoritet av ledamöterna för att kunna styra landet. Att bilda denna majoritet är inte lätt alla gånger, det visar inte minst de senaste åren i svensk politik. Men i Spanien har man aldrig ens behövt fundera på saken. Under 35 år av demokrati och fria val har utfallet blivit ett av möjliga två. Antingen har socialisterna i PSOE vunnit, eller så konservativa PP.
Nu finns vänsterpopulistiska Podemos att räkna med, med i princip samma väljarstöd som PSOE. Och dessutom Ciudadanos, ett med en profil till höger om mitten. Överraskande nog är PSOE och Ciudadanos de enda som kunnat prata ihop sig om något slags samarbete. Men till en majoritet i parlamentet är det långt för dessa två, och alla övriga koalitioner har visat sig omöjliga. Mest omöjlig är premiärminister Rajoy personligen.
Rajoy anser att PSOE och Ciudadanos ska lägga ned sina röster och släppa fram en PP-regering. Men han vägrar diskutera den kommande regeringspolitiken. De övriga partierna vill till exempel mildra den så kallade munkavlelagen (som trädde i kraft 1/7 2015), som begränsar demonstrationsrätten och ger polisen ökade befogenheter. Och man har naturligtvis synpunkter på statsbudgeten, vilka besparingar som ska göras och vilka reformer som är nödvändiga. Men Rajoy har inte varit intresserad. Bristande parlamentarisk insikt igen.
Under förra veckan beslutade EU-kommissionen att Spanien slipper böter för sitt höga budgetunderskott (närmare fem procent av BNP). Men man måste komma överens om en ny budget före sista augusti. Det är med andra ord bråttom.
Rajoy har rätt i en sak, att Spanien behöver styras. Förutsättningarna är goda då återhämtningen går bra. Prognosen för 2016 är nästan 4 procents tillväxt. Men kreditinstitutet Moody´s varnar nu för sämre siffror, just på grund av det osäkra politiska läget. Allt talar för att partierna ska lägga sina politiska skillnader åt sidan och komma överens. Ansvaret för om det blir ett tredje val i Spanien vilar tungt på Mariano Rajoy.
Det mesta tyder ändå på att PP får det passiva stöd man behöver och får igenom sin budget. Men på en punkt kommer man att få vika sig. Ciudadanos har fått med sig både Podemos och PSOE på att en gång för alla rensa upp i det spanska korruptionsträsket. Avslöjandena har varit många bara under PP:s senaste fyra år vid makten. Att politiker skor sig på till exempel byggsektorn och har täta band till rättssystemet har varit ett faktum, oavsett vilket av de två stora partierna som styrt.
Det är inte bara ekonomin som viker i det ledarlösa Spanien. Katalonien passar på att ta nya steg mot självständighet. Majoriteten i det katalanska parlamentet röstade nyligen för att bana väg för en egen konstitution vid sidan av den spanska. Samtidigt fortgår arbetet med att skapa en egen riksbank och andra nationella institutioner. Till våren ska allt vara klart och sedan tänker man hålla en ny folkomröstning oavsett vad centralregeringen tycker. Opinionsläget just nu är att 48 procent av katalanerna vill lämna Spanien med 42 procent vill stanna kvar.
Kataloniens president Carles Puigdemont träffade Mariano Rajoy i april för ett kort möte, sedan dess har man inte haft kontakt. Att undvika verkliga oroligheter i Spanien, något alla är överens om inte får hända, är ytterligare ett skäl för Rajoy att sluta sura och skrida till verket. Något tredje val i Spanien får det helt enkelt inte bli.