Gång på gång under de senaste åren har företrädare för olika partier gett uttryck för att de saknar Fredrik Reinfeldt (M). Det beror inte bara på hans principfasta hållning i migrationspolitiken, utan också på hans tydliga besked i regeringsfrågan. Om alliansen blir mindre än de rödgröna partierna i så avgår jag, deklarerade han i valrörelsen 2014. Alliansen förlorade också, och vips så var Reinfeldt borta.
Efter valet har det rått akut brist på besked, förutom självklarheter som ”vi söker stöd för vår politik” och ”väljarna ska först få säga sitt”. Allianspartierna är tydliga med att de tänker gå till val tillsammans 2018, på den rödgröna sidan har väljarna i dagsläget ingen aning om vad de får. Men saken är ju den att det är ytterst osannolikt att något av dessa block får egen majoritet om två år.
Det går inte att kräva bindande besked om samarbeten två år före valet, då varje parti måste få lägga tid och kraft på att utveckla sin egen politik. Men med ett parti i riksdagen som faktiskt är en säkerhetsrisk (se Håkan Holmbergs signerade ledare nedan) förhåller det sig annorlunda.
Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har redan gjort en Reinfeldt och sagt att de inte tänker sätta sig i en regering som kräver stöd av Sverigedemokraterna. Om alliansen blir större än de rödgröna, så är man beredd att bild regering, men inte med motsatt styrkeförhållande. Särskilt Lööfs upprepade budskap den senaste tiden har varit av den art att strålkastarljuset obönhörligt kommit att riktas mot Moderaterna.
Anna Kinberg Batra (M) har valt att distansera sig från SD på olika sätt, till exempel genom att kalla SD-politiken för rasistisk (SVT 28/8). Men i regeringsfrågan har hon hittills passat. ”Det är inte aktuellt” har hon svarat på alla direkta frågor om att regera med SD-stöd. Det främsta skälet är att hon vill hålla ihop sitt parti där åsikten finns att Kinberg Batra borde vara statsminister redan nu då man anser att riksdagen har en icke-socialistisk majoritet.
Frågan är bara hur många M-väljare som egentligen vill samarbeta med SD. Att 61 procent av M-sympatisörerna vill ”samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar” (DN Ipso i september) säger inte så mycket. Om alliansen bildar regering med stöd av SD kommer det att kräva eftergifter av en helt annan art än äldreomsorg och vägbyggen.
Anna Kinberg Batra måste visa ledarskap som statsministerkandidat. Konkreta säkerhetshot mot landet måste gå före partitaktiska hänsyn som att hålla dörrarna öppna och känna av opinionen. Om det kostar väljare i någon undersökning var det kanske ändå sympatisörer som tar lätt på sådant som ryska hybridhot. Om alliansen bara kan enas om detta blir man ett långt mycket tydligare regeringsalternativ 2018 än S, ett konstrande V och det hårt prövade MP.