De senaste siffrorna säger att bara 23 procent av de tillfrågade i en opinionsmätning från Sifo tycker att förslaget om sex län i stället för dagens 21 är bra. 48 procent tycker att det är dåligt. Det är en minskning från 28 procent i april respektive en ökning från 43. Stödet för storlänen har aldrig varit stort.
Lisa Magnusson konstaterade på UNT:s ledarsida 20/10 att förslaget om en så kallad läns- eller regionreform är ett rent tjänstemanna- och politikerförslag. Någon efterfrågan på sådana drastiska förändringar av rikets indelning har aldrig kommit från några väljare, i något parti. Däremot har flera partier numera tagit tydlig ställning mot förändringen. Ändå tänker regeringen gå vidare så att tre nya jättelän bildas till årsskiftet 2018/19.
Det finns en mängd argument mot förslaget. Avståndet mellan väljare och valda i län och landsting eller regioner som täcker hela Svealand, utom Stockholm, eller nästan hela Norrland blir naturligtvis mycket stort. Vad vet en landstingspolitiker med hemadress i Älvsbyn om de lokala förhållandena i Sveg? Naturligtvis ingenting. Vilken tilltro kan en väljare i Vingåker känna för kunskaper och lokalt engagemang hos en regionpolitiker från Orsa? Naturligtvis mycket begränsat. Hur många kommer ens att veta vilka de politiker som ska sköta regionens affärer är?
Det skulle kunna räcka för att avstå från storregionerna. Men det går att precisera resonemanget ytterligare. Just det gjorde fyra välkända tidigare landshövdingar – Ingemar Eliasson, Per-Ola Eriksson, Birgit Friggebo och Björn Rosengren – på DN-debatt i tisdags.
Det förslag som ligger innebär en centralisering av ”gigantiska mått” genom att den statliga förvaltningen koncentreras till ett fåtal platser i landet. Femton länsstyrelser försvinner och femton städer avlövas viktiga funktioner.
Som erfarna politiker konstaterar de fyra att det då genast kommer att ställas krav på kompensation i form av förflyttning av annan statlig verksamhet till just dessa femton städer. Då får man antingen börja flytta ut ämbetsverk eller delar av ämbetsverk eller dela de nya länsstyrelserna på flera orter – sex stycken i det föreslagna Svealands län. ”Vad har man då uppnått? Inget annat än stor oreda.”
De fyra konstaterar också att det hittills rått enighet om att en bärande idé för all offentlig förvaltning ska vara att beslut tas så nära de berörda människorna som möjligt och med så god insikt om lokala förhållanden som går att uppnå. Samtidigt krävs sparsamhet, rationalitet och kompetens.
För varje frågeområde finns en ”kritisk massa”, som behöver uppnås för att dessa krav ska kunna förenas. Och det är viktigt att inse att denna ”kritiska massa” inte är lika stor för alla typer av frågor. Den tanken tycks dock inte ha slagit storregionernas konstruktörer – i stället vill man skapa regioner som är någorlunda jämnstora befolkningsmässigt och föreställer sig att alla typer av regionalt betonade frågor ska kunna avgöras inom varje region.
Men varför det? Varför skulle en ”kritisk massa” som kanske är rimlig för sjukvården också vara den rätta för kollektivtrafiken eller för vattenvården eller arbetsmarknaden? Varför kan inte län eller regioner av rimligare storlek betros uppgiften att själva samverka i kombinationer som är lämpliga för de olika frågeområden som ska behandlas?
Det har ett egenvärde att staten i en eller annan form är närvarande i alla delar av landet. Men resultatet av storregionerna blir inte detta utan snarare att statens funktioner splittras upp i sex delar på ett sätt som för tankarna till en federation. Varför skulle en sådan uppdelning av staten bidra till ekonomisk utveckling? Varför skulle människor börja identifiera sig med ”Svealands län” i stället för med landet som helhet och med lokala bygder och landskap? På vilket sätt skulle en federalisering stärka Sverige inom EU?
Lägg ned storregionerna!
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör