Det har också lett till en spretig diskussion om uttrycket ”liberalkonservatism” som många inom partiet gärna använder. Men idéhistoriskt är liberalism och konservatism givetvis helt olika saker.

Moderaterna var en gång stolta över att företräda den konservativa traditionen i svensk politik. De konservativa varnade för övertro på politiska reformer och tog avstånd både från socialistiskt klasstänkande och från liberal individualism. Traditioner, stabilitet och ”naturliga gemenskaper” skulle ge människor en känsla av sammanhang och trygghet. Högern såg gärna sig själv som en samlande nationell kraft, mot särintressen av olika slag..

I lagom doser kan en sådan hållning vara ett korrektiv mot en alltför beskäftig radikalism. Men försöker man organisera samhället så att människors uppträdande ska motsvara just de normer och ideal man själv föredrar så blir det problematiskt.

Om exempelvis familjen och inte individen ses som den grundläggande enheten i samhället så får det konsekvenser – för kvinnornas ställning, för barnens utvecklingsmöjligheter och givetvis också för männen. Känsla för nationen och respekt för traditioner är fullt förenliga med ett öppet samhälle, men därför inte problemfria för den som också tror på internationalism och på att försöka vidga människors livschanser.

När Moderaterna nu vill lämna Reinfeldteran bakom sig tycks många glömma att Reinfeldt själv, trots orienteringen mot mitten i en rad sakfrågor, också anknöt till äldre konservativa motiv. Partiet skulle vara måttfullt och ansvarstagande, inte försöka göra för mycket på en gång och stå för ett övergripande samhällsintresse. ”Alla” skulle kunna rösta på Moderaterna.

Ideologiskt medvetna moderater ser också att uttrycket ”liberalkonservativ” inte beskriver en ideologisk ”mix” av liberalism och konservatism utan en form av praktisk politik som bedrivs av partier som kallar sig konservativa och som verkar inom ett samhälle som till stor del formats av ursprungligen liberala idéer. Temat utvecklades häromåret klargörande i moderata Smålandsposten av ledarskribenten Mathias Bred.

Bred skrev att den ”liberalkonservativa” hållningen funnits inom Moderaterna ända sedan Arvid Lindmans tid under 1900-talets början. Här finns dock plats för en varning: alla dåtida högerpolitiker var inte beredda att ens med fördröjning acceptera vare sig demokratin eller andra förändringar med liberala eller socialdemokratiska förtecken. Den i dag mest kände av motståndarna till demokratiseringen är Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén – inte någon ”liberalkonservativ”, utan en extremist på högerkanten.

Sådana attityder har också överlevt in i vår tid. Så sent som häromåret beskyllde den svensk-amerikanske statsvetaren Claes G Ryn liberalerna för att vara ansvariga för extremvänsterns framfart efter 1968. Men Moderaterna har föredragit att vara ett brett icke-socialistiskt parti som är inställt på att kunna samverka med andra icke-socialistiska krafter.

Den moderata ovanan vid att tala idépolitik har dock gjort att andra krafter – i första hand Sverigedemokraterna – har försökt lansera sig själva som den verkliga konservativa kraften i svensk politik. Detta borde få moderata företrädare att reagera mycket skarpare än hittills.

Konservativa ser rättsstaten som ett instrument för stabilitet i samhället. Inom SD finns personer som vill upphäva likheten inför lagen och politisera rättsväsendet.

Konservativa brukar fästa stor vikt vid högre utbildning och forskning. Högerpopulister talar om ”alternativa fakta” och attackerar forskning som ett folkfientligt elitprojekt.

Konservativa brukar vara intresserade av landets oberoende och säkerhet. De högerpopulistiska partierna i Europa identifierar sig mer eller mindre tydligt med ryska intressen, till exempel när det gäller Krim och Ukraina.

Konservativa har lika stor anledning som liberaler och socialdemokrater att hålla gränsen till höger.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör