Arbetskraftsinvandringen är en fråga med två sidor, minst. När Socialdemokraterna nu vill strama åt reglerna är den gängse uppfattningen från alliansen och Miljöpartiet att man går facket till mötes. ”Vi i LO har kämpat för detta i många år för att få ordning på de som kommer hit för jobb i vanliga LO-yrken”, säger också LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson till Aftonbladet (18/4).

Statsminister Stefan Löfven gjorde heller ingenting för att motverka den bilden när han talade om städare och diskare, om att det är ”onödigt att hämta hit arbetskraft från andra sidan jordklotet” för att utföra enklare yrken. Intrycket är onekligen att man vill gå tillbaka till tiden före alliansens och MP:s överenskommelse 2008, att företagen får ännu svårare att få tag på folk medan facket ropar ”go home”.

Men S-förslagen innebär inte en återgång till fackligt veto. I stället ska en myndighet pröva om det föreligger kompetensbrist som motiverar arbetskraftsinvandring. Förslagen ska ses som ett försök att täppa till luckor i den svenska lagstiftningen som i ett internationellt perspektiv är väldigt generös. Detta har också utnyttjats av den organiserade brottsligheten, genom till exempel handel med arbetstillstånd. Exemplen på hur utländska arbetstagare utnyttjats är många.

Det ligger i alla partiers intresse att bringa reda i det här, och att tillförsäkra att den arbetskraftsinvandring som verkligen behövs kan fortsätta. Majoriteten av tillstånden gäller inte enkla jobb, utan sådana där Sverige har stor kompetensbrist, exempelvis dataprogrammering. Av 14 000 tillstånd som beviljades av Migrationsverket i fjol gällde bara 4 600 jobb med kortare utbildning, de flesta av dem bärplockning.

Läxan för Socialdemokraterna blir att göra det lättare för arbetslösa att söka jobben som finns, att sänka trösklarna till arbetsmarknaden. Detta kan man prata med alliansen om, och allianspartierna kan svara med en förståelse för att det behövs ordning och reda i arbetskraftsinvandringen.