Sveriges biståndsminister Isabella Lövin (MP) beklagar att USA lämnar FN:s råd för mänskliga rättigheter. Hon menar att det "försvagar de mänskliga rättigheternas ställning när vi inte kan hålla ihop på FN-nivå i de här frågorna". Även utrikesminister Margot Wallström (S) ogillar USA:s beslut att lämna rådet: "MR-rådet är det främsta mellanstatliga MR-organet och erbjuder en unik plattform för dialog om – och utveckling av – mänskliga rättigheter”, skriver hon på Twitter.

Den svenska regeringens vurm för FN är ofta naiv och överdriven. Samtidigt är den borgerliga FN-kritiken många gånger alltför oresonlig. Kommentarerna till USA:s utträde är definitivt ett exempel på det förra.

FN:s råd för mänskliga rättigheter har åstadkommit en hel del sedan det bildades 2006 – att främja mänskliga rättigheter har dock inte varit dess paradgren. Bland rådets medlemmar finns länder som Kina, Saudiarabien och Venezuela – knappast kända som några humanitära stormakter. Det är diktaturerna som har satt tonen i FN-klubben. Rådet har bland annat berömt Sudan för gott samarbete med internationella samfundet under folkmordet i Darfur. 2011, arabiska vårens år, författade rådet en rapport som hyllade den libyske diktatorn Muammar Khaddafi.

I stället för att kritisera diktaturer som begår övergrepp mot sin befolkning och kränker de mänskliga rättigheterna har FN-rådet ägnat sig åt att gång på gång protestera mot Israel, ett land som trots alla sina brister är en demokrati. Rådets ensidiga angrepp på Israel fick till och med förre generalsekreteraren Ban Ki-moon att reagera och häromåret uppmana rådet att behandla alla MR-brott likvärdigt. Den uppmaningen har hittills inte hörsammats. Så på vilket sätt är detta råd en bra "plattform för utveckling av mänskliga rättigheter"?

Det går att kritisera USA för mycket. Beslutet att lämna FN-klubben för mobbning och diktaturfjäsk var dock helt rätt.