Det är Cameron själv, som efter åratal av undfallenhet mot sitt partis EU-motståndare, drivit fram den folkomröstning som kan leda till att Storbritannien lämnar unionen. De förändrade anslutningsvillkor som Cameron försökt förhandla fram kommer inte att imponera på dem som vill gå ur – för dem finns inga tänkbara villkor som är acceptabla. Och de har inte heller helt fel i sina påståenden att förändringarna mer handlar om symboler än om substans.
Det hade varit bättre för Storbritannien, för unionen, och för Cameron själv om han i stället valt att konfrontera EU-motståndet inom och utom sitt eget parti. Realiteterna är att Storbritanniens inflytande i världen och landets egen ekonomi riskerar att skadas allvarligt vid ett utträde. Cameron själv riskerar naturligtvis sin politiska position. Också för Sverige vore ett brittiskt utträde en olycka – Sverige och Storbritannien brukar ofta ha samma linje exempelvis i frihandelsfrågor.
EU:s egen tyngd i den internationella ekonomin och politiken skulle naturligtvis också försvagas av ett brittiskt utträde. Övriga EU-ledare förefaller därför beredda att gå långt för att ge Cameron ett avtal som premiärministern kan framställa som en avgörande framgång för brittiska intressen. Avgörandet väntas vid toppmötet mellan unionens stats- och regeringschefer den 18-19 februari.
Troligen når man enighet. Men även om förändringarna i det brittiska avtalet delvis kommer att vara symboliska, så förändras EU hur det än går. Går Storbritannien ur så försvagas unionen. Stannar Storbritannien kvar så förstärks sannolikt ändå de krafter som vill göra om unionen till ett projekt med ”två hastigheter” – ett ”inre” block där överstatligheten drivs vidare och en yttre grupp av länder som kommer att ha mycket varierande anknytning till unionens kärnområde.
Det är inte en utveckling som är långsiktigt önskvärd. Men det är ännu sämre om Storbritannien lämnar.
Håkan Holmberg