• måndag 27 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Kycklingfilé med sötpotatispommes och vitl... Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Inte bara presidenten får bistånd

SIGNERAT JOHAN RUDSTRÖM. Många länder skulle klara sig bättre utan bistånd, men en del människor skulle inte klara sig alls.

Sveriges bistånd uppgår i år till 46 miljarder kronor, 0,99 procent av BNP. Där ingår kostnader för asylmottagning, knappt tio miljarder kronor, och administration, men det allra mesta går till projekt i andra länder som ska ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Allt enligt regeringens instruktion till biståndsmyndigheten Sida.

Det är inte svårt att hitta kritik mot hur svenska biståndspengar har används genom åren. Det har varit budgetbistånd till regimer med en allt annat en demokratisk grundsyn. Och efterhand ett allt större stöd till så kallade NGO:s (Non government organisations) som, ideellt eller kommersiellt, verkar för sitt syfte. Exemplen på hur dessa syften visat sig krocka med biståndsgivarens har varit många.

Maria Stridsman, projektledare för Sida i Kenya, berättar för oss tillresta journalister om den senaste strategin, samarbete med näringslivet. Samfinansiering mellan Sida och lokala företag, liksom svenska företag på plats i regionen, skulle betyda mycket långsiktigt i form av högre löner, högre grad av fackanslutning och en mer hållbar tillväxt i länderna. Enligt Sida. Den cyniske biståndskritikern väntar snarare på raden av exempel på havererade näringslivsprojekt.

Tanzania har under drygt 50 år, sedan landet blev självständigt, varit intimt förknippat med bistånd, inte minst från Sverige som fortfarande bidrar med 700-800 miljoner kronor per år. Men ekonomiskt har inte mycket hänt. Visst har man varit förskonade från svåra konflikter. Men det beror knappast så mycket på hjälp utifrån som på att den förste presidenten, landsfadern Julius Nyerere, lyckades med något där andra afrikanska ledare gick bet, att överbrygga stamkonflikterna och skapa en nationell identitet.

Men de senaste tio åren har Tanzanias årliga tillväxt legat fast förankrad på cirka sju procent och biståndets andel av statsbudgeten har sjunkit ned mot tio procent (från omkring hälften när biståndsberoendet var som störst). Detta är ett tecken på att det kan vara dags att fasa ut biståndet. Tanzania kan stå på egna ben.

Den demokratiska utvecklingen är dock inte lika lysande som den ekonomiska. Redan innan den nye presidenten John Magufuli tillträdde för drygt ett år sedan fanns tendenser med mindre pressfrihet, ökade svårigheter för den politiska oppositionen och för organisationer som verkar för exempelvis sexualupplysning eller jämställdhet mellan könen. Detta har förstärkts under Magufuli och nu fruktas en tillbakagång som kan drabba en generation unga tanzaniska flickor som fått gå i skolan och som har drömmar om en framtid där man kan styra över sitt eget liv.

Att med egna ögon få se ett projekt som uppenbarligen gjort skillnad är ett effektivt sätt att om inte ompröva så åtminstone bredda sin syn på bistånd. Organisationen Femina Hip har sedan 1999 jobbat med att stärka och informera unga tanzanier. Det började som ett Hiv/aids-projekt och har sedan utvecklas till att omfatta skola, familj, relationer och sociala villkor i landet.

Magasinet Fema är flaggskeppet, med sina serier och reportage som handlar om allt från mens och kondomer till kärleksbekymmer och musikdrömmar. Målgruppen är både pojkar och flickor och Fema har kompletterats med ett tv-program och ett forum på nätet. Runt om i Tanzania finns i dag 1 400 Femagrupper som minst en gång i veckan tillsammans läser tidningen och diskuterar innehållet.

På en skola utanför Dar es Salaam besöker vi en av dessa grupper, som består av ett hundratal barn. ”Jag vill bli skådespelare”, säger en flicka. ”Det går inte utan att ge regissören vissa tjänster”, påpekar en pojke strax intill. ”Då anmäler jag honom”, säger flickan.

Femina Hip får sju miljoner kronor per år, en procent av biståndet till Tanzania. Ingenting av det vi ser i landet får oss att tro att president Magufuli skulle vilja ha kvar en sådan verksamhet. Att rycka undan biståndet skulle med andra ord få konsekvenser. Biståndspolitiken måste förändras och omprövas, men det måste ske varsamt.

 
 

Ledare