Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) menar säkert vad hon säger när hon förklarar att hon vill göra upp med kortsiktighet och övertro på politikers kompetens att avgöra vilken forskning som är viktigast.
Säkert menar hon och regeringen också allvar med ambitionen att förstärka de så kallade basanslagen till universitet och högskolor, alltså de anslag till forskning och forskarutbildning som lärosätena får direkt från staten. Större andel basanslag gör forskningen mindre beroende av extern finansiering som lätt leder just till kortsiktighet och prioritering av ”pålitliga” forskningsområden.
Men det är svårt att hävda att propositionen når fram till de uttalade målen. För samtidigt som Hellmark Knutsson lovar att bryta med övertron på politikers styrförmåga så pekar hon ut forskningsprogram som regeringen ändå anser är särskilt viktiga.
Det är naturligtvis inget fel på hållbarhet, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet, på cirkulär ekonomi eller social bostadspolitik. Men allt sådant utgår från värderingar, medan forskning handlar om nyfikenhet och fritt sökande efter sammanhang och förklaringar som sällan låter sig fångas i politiskt färgade formuleringar.
Förmodligen vet regeringen egentligen detta, men frestelsen att ligga ”rätt” i förhållande till trender i dagspolitiken är för stor. En annan rege-ring hade kanske valt andra nyckelord för att beskriva särskilt angelägna forskningsuppgifter, men också då hade man avlägsnat sig från synen på forskning som en fri verksamhet med resultat som sällan kan förutses.
När det gäller basanslagen till forskning och forskarutbildning så innebär även den ökning som regeringen föreslår att den externa finansieringen också i fortsättningen väger över. I en debattartikel i Svenska Dagbladet påminner Mats Ericson, ordförande i universitetslärarförbundet SULF, om att jämförbara länder som Norge, Schweiz och Danmark har basanslag på mellan 57 och 67 procent av de samlade anslagen. Sverige däremot ligger på 43 procent och trenden har varit sjunkande i åtskilliga år. Siffrorna finns i statistik från OECD.
Det är inte en bra situation. Forskare får ägna orimligt mycket tid åt att söka projektanslag och måste jaga efter citeringar och publiceringar för att meritera sig inför utomstående anslagsgivare. Med för liten andel basanslag riskerar många anställningar inom högskolan att bli osäkra och i värsta fall beroende av kontakter mer än av vetenskaplig förmåga. Större andel basanslag bidrar däremot till att göra forskningen både friare och tryggare.
Förmodligen vet regeringen egentligen också detta. Ändå syns det inte i propositionen. Men målet borde vara att nå upp till de nivåer för basanslagen som gäller i exempelvis Norge och Danmark.
Håkan Holmberg