Det var bara det att citaten var mer eller mindre påhittade. På Sidan 4 i Expressen i fredags redogör Peter Löfgren, tidigare korrespondent i Mellanöstern för SVT, noga för sitt sammanträffande med Wahlström och den citatteknik som denne använt sig av. Också Lotta Schüllerqvist och Rolf Fredriksson har reagerat starkt mot Wahlströms artikel — liksom Heléne Lööw, chef för myndigheten Forum för levande historia som i Ordfront påstods ingå i en sammansvärjning för att sätta munkavel på svenska journalister.
Ännu på nyårsafton vidhöll chefredaktör Berggren i Expressen att artikeln var välgrundad och sade sig vara upprörd över att två forskare och medlemmar i Svenska kommittén mot antisemitism den 27 december
påtalat den omisskännligt antisemitiska tonen i flera artiklar i Ordfront, däribland just Wahlströms artikel. Ändå var ju själva poängen i Wahlströms text påfallande lik ett av den "klassiska" antisemitiska propagandans mest välkända påståenden, nämligen att "judarna" styr pressen och regeringarna i demokratierna.
Nu har alltså Johan Berggren skådat ljuset — d v s blivit offentligt överbevisad om att Wahlströms artikel byggde på uttalanden som de "intervjuade" personerna aldrig fällt. På Ordfronts hemsida medger han att med de intervjuade korrespondenternas avståndstagande från de citat som lagts i deras mun "förlorar artikeln sin trovärdighet".
"Jag beklagar dessa misstag i den journalistiska metoden", skriver Berggren, men det är ett beklagande som i sig inger oro. Betyder ordvalet att det bara var metoden — att ljuga ihop citat — som var olyckligt vald, medan den tes som lögnerna skulle bevisa ändå är sann även om den inte kunde beläggas just på detta sätt? Och är valet att ljuga eller inte ljuga en fråga om "journalistisk metod" och inte en fråga om heder och anständighet?
Frågorna är ofrånkomliga. Och de drabbar inte bara Berggren själv utan flera andra skribenter och debattörer. En av dessa är Nina Lekander som i Expressen den 7 december, alltså innan debatten om Ordfront började, hyllade tidningen för modet att avslöja de lobbygrupper som påstås styra medier och myndigheter i Sverige.
Det är faktiskt tänkbart att en del av dessa skribenter inte själva är helt medvetna om vilka föreställningar ur den antisemitiska propagandans arsenal som de vidarebefordrar med inlägg av detta slag. Snarare tycks det i många fall handla om en allmän dragning till konspirationsteorier som kan se ut på många olika sätt, beroende på vilken fråga man för ögonblicket intresserar sig för.
Just Johannes Wahlström förefaller vara ett gott exempel på detta. Den 7 juni 2005 skrev han en indignerad artikel i Dagens Nyheter på samma tema som i Ordfront, men med israelerna utbytta mot amerikaner. Sveriges medier var grundlurade av amerikanska intressen som inspirerat och finansierat den orangefärgade revolutionen i Ukraina. Något valfusk och någon folklig vrede mot den kriminellt belastade gamla regimen i Ukraina hade han aldrig hört talas om. Allt var USA:s verk.
Förra gången som Ordfront bad om ursäkt handlade det också om konspirationsteorier. Magasinet publicerade 2003 en text av en obskyr amerikansk journalist vid namn Diana Johnstone som skulle bevisa att massakern i Srebrenica under Bosnienkriget aldrig hade ägt rum. Allt som sagts och skrivits om Srebrenica och andra övergrepp från den Bosnienserbiska milisens sida var förfalskat av USA och av dolska krafter inom EU som ville krossa den fredliga demokratin i Serbien under Slobodan Milosevic. Till och med de avsatta habsburgarna spökade i konspirationens marginaler.
Konspirationsteorier ingår på ett eller annat sätt i alla politiska ytterlighetsgruppers föreställningsvärld. Man kan säga att de är en spegelbild av samma gruppers dragning till politiska utopier och enkla patentlösningar på svåra problem. Om världen inte motsvarar utopierna så måste det vara för att någon inte vill att den ska göra det. Är det inte USA så är det "de homosexuella", "muslimerna", "kapitalisterna" eller någon annan. Men man kan vara nästan säker på att "judarna" förr eller senare
pekas ut.
Debatten om Srebrenica ledde till en intern kris inom föreningen Ordfront men magasinet utkommer alltjämt. Ledningen är ny men världsbilden tycks inte ha förändrats.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör