Det gäller inte oss, tänkte kanske de fyra svenska storbankerna när härvan kring Danske Bank exploderade i veckan. Omkring 2 000 miljarder kronor har slussats genom bankens estniska filial under ett antal år. DB:s ledning fick kännedom om den misstänkta penningtvätten redan för fem år sedan, men har inte agerat. Nu är ryktet för den traditionstyngda danska banken skadat för lång tid framöver.

Men skillnaden mellan svensk och dansk bankverksamhet är smalare än Öresund. De svenska bankerna är långt ifrån vaccinerade mot penningtvätt, som används till allt från att finansiera krig och terror till ”vanlig” kriminell verksamhet. Nordea har dömts till böter för penningtvätt så sent som i fjol, via Luxemburg i samband med Panamaskandalen. Och Handelsbanken utreds av den brittiska finansinspektionen för allvarliga brister i rutinerna för att förebygga penningtvätt, avslöjade DI i våras.

Swedbank och SEB har å sin sida mycket omfattande verksamhet i de baltiska länderna, något som höll på att fälla hela Swedbank i samband med finanskrisen 2008. Lita på att dessa två ser om sitt hus nu efter vad som hänt kollegan Danske Bank. Vad har de estniska, lettiska och litauiska finansinspektionerna missat och vilka spår kan leda till Stockholm?

Kontrollen av banker är a och o för att undvika svåra kriser som skakar hela länder. Att det kan gå mycket långt innan någon reagerar blev tydligt för drygt tio år sedan. Exempelvis tilläts de isländska bankerna att växa tills de hade balansomslutningar som motsvarade flera gånger landets BNP. Då gällde problemen i huvudsak kreditförluster, nu alltså penningtvätt. Men konsekvenserna blir desamma, ett bristande förtroende för hela betalningssystemet.

Det går inte att komma ifrån att växandet är och förblir ett problem i sig. Ju längre från kunderna desto sämre egenkontroll, och desto svårare för de statliga kontrollmyndigheterna att hänga med. Bankernas väl och ve är inte bara en fråga för styrelsen och ägarna, så som det återigen framställs med Danske Bank-härvan.