Finlands ekonomi är god. Inte lika bra som före finanskrisen 2008, då vårt östra grannland var det stora föredömet i hela Europa, men bra. Statsskulden på 60 procent av BNP ligger fortfarande långt under EU-genomsnittet, kreditbetyget är fortfarande det högsta (AAA) och sanktionerna mot den stora handelspartnern Ryssland har bara påverkat den finska ekonomin marginellt. Men, men, men. Det finns många men när det gäller ekonomin i Finland.
Som att statsskulden ändå fördubblats och att budgetunderskottet inte är under kontroll efter snart fyra år utan tillväxt. Som att Rysslandshandeln på omkring tio procent av export och import ändå påverkar BNP med 0,9 procentenheter vilket får stor betydelse när tillväxten är noll. Som krisen i pappers- och telekomindustrin med sjunkande priser respektive ökad konkurrens. Och att lönerna i Finland ökat så mycket att produktiviteten sjunkit märkbart, vilket också lett till att arbetslösheten nu börjat öka. Och att kreditvärderingsinstitutet Fitch i mars visserligen lät Finland behålla betyget AAA, men nu med negativa framtidsutsikter.
Negativa var också omdömena när förre svenske finansministern Anders Borg och Juhana Vartiainen i vintras undersökte den finska ekonomin. Vartiainen är intressant då han sin tid som forskningschef på svenska Konjunkturinstitutet imponerades av Borgs hantering av lågkonjunkturen och, efter 40 år som socialdemokrat, hoppade över till det moderata Samlingspartiet. Det är väl känt att han gärna hade kopierat framgångsreceptet som finsk finansminister, och hade bara förra veckans val gått lite bättre för hans parti hade han nog fått chansen.
Borg och Vartiainen presenterade sin rapport 10 mars. Slutsatserna är hårda och medicinen besk. Finnarna måste hålla igen på löneökningarna och jobba mer. Framför allt måste fler komma in i arbetskraften och kandidaterna finns bland kvinnor och bland de äldre som tänkt gå i pension vid 60-62 års ålder. Men detta hjälper ändå inte långt med tanke på hur den finska ålderspyramiden ser ut. Finland behöver hjälp utifrån.
Trots den aktuella rapporten diskuterades inte migrationen i den finska valrörelsen den här gången heller. Finlands flyktingmottagande under Syrienkrigets 2014 var cirka 30 gånger mindre än Sveriges och de få som kommer stöter ändå på integrationsproblem. Det populistiska Sannfinländarna framstår närmast som ett parti i mittfåran i finsk politik. Man ser gärna färre invandrare, utan att precisera hur många, samtidigt som andra partier väljer att inte tala om ökad invandring.
De finska socialdemokraterna SDP lever till stor del kvar i föreställningen om att invandrare kan ta jobben. Men industrijobben har som sagt gått förlorade ändå, utan någon annans förskyllan, och snart finns det inga som kan ta de nya jobben i välfärds- och tjänstesektorn.
Den nya finska regeringen kommer att ledas av Centern, så mycket står klart efter valet för en dryg vecka sedan. Och bland vallöftena fanns satsningar på teknik, särskilt miljövänlig cleantech, och statliga investeringsfonder. Sedan har också tillträdande statsministern Juha Sipilä varslat om att han vill se ett socialt kontrakt med arbetsmarknadens parter, en samsyn om hur besparingarna ska göras och om hur löneökningarna ska hejdas. Finland behöver en modell lik den Sverige haft i 20 år, där den konkurrensutsatta industrin sätter märket för lönerna i landet.
Tanken på förhand var nog en regering tillsammans med Socialdemokraterna och det partiets syn på arbetsmarknaden och statens roll. Men valresultatet gör att det nu snarare lutar åt en borgerlig regering där Samlingspartiet ingår. Om det blir så får Finland mer av Juhana Vartiainens (och Anders Borgs) syn på krishantering. Frågan är bara om det är tillräckligt och frågan är också vad som blir det oberäkneliga Sannfinländarnas bidrag.
Finland mår inte bra och den oerfarne politikern Sipilä står inför en mycket svår uppgift.